Idén är lika vansinnig som genial. Att göra ett nytt 8 bitars-spel med Mega Man trots att tekniken pensionerades för närmare 20 år sedan. Men visst, det var då Mega Man var som allra bäst, något som faktiskt lyser igenom även i Mega Man 9. Allt är som vi minns det. Åtta robotar som kan tacklas i vilken ordning som helst. Gruvligt svåra banor. Bossar som det gäller att välja rätt vapen på. Medryckande musik. Underbart vacker pixelgrafik.

Redan i uppstarten väller nostalgikänslorna över mig och jag sitter som i ett strålande lyckorus. Extremt kortfattat och rumphugget får man se att några robotar löper amok. Bara för Mega Man att ge sig av och skjuta igen. Allt illustreras närmast oanimerat med stora pixlade bilder ackompanjerat av ljuv musik.

Alla ni som sörjt att ni var för unga för att vara med när TV-spelshysterin brakade loss på allvar under 80-talet, har här er chans att få ett nytt NES-spel i era händer. Eller åtminstone på lagringsutrymmet till er Playstation 3, Wii eller Xbox 360. Det är för charmigt att se de olika konsolernas knappar visas på skärmen i pixlat format med uppmaningen att trycka på dessa knappar.

Därmed känner jag mig hemma direkt när jag fattar handkontrollen för att återigen sätta stopp för den nesliga doktor Wily som med oförtruten lusta vill ställa till oreda. Det är fantastiskt att se hur alla begränsningar som kommer med den enklare grafiken närmast fungerat som katalysator för fantasin hos utvecklarna istället för tvärtom. Mega Man 9 känns både nytt och fräscht och det är ren magi att sitta med ett nyutvecklat NES-spel efter så lång tid. Men var beredda på en brutal utmaning, Mega Man 9 är verkligen inget för svagsinta.

Jag bläddrar lite förstrött mellan de åtta olika nya robotmotståndarna innan jag slutligen fastnar för Jewel Man. Skön musik drar igång och redan på andra skärmen brakar jag samman med en hoper fiender som jag tror mig ska pulverisera enkelt. Jo hej du. Får någon neslig träff på mig och känner mig lite ringrostig. Det var trots allt 15 år sedan jag spelade ett nytt 8 bitars Mega Man-spel och inte alls visste vad som väntade mig eller hur fienderna skulle bete sig.

Lyckligtvis släpper de ifrån sig lite extra energi så jag är fullt laddad när det vankas nästa möte. En sorts glödande liten grej som åtföljs av små gröna tingestar som ramlar ned från himlen. Vad i hela fridens namn. Hur jag är gör blir jag träffad och när jag ska skutta över en liten avgrund dyker en fiende upp från ingenstans och slår ned mig mot en omedelbar död. Bara att börja om. Från början.

Här kan man tro att jag skulle bli helt vansinnig (och då har jag inte ens nämnt den osedvanligt elaka minibossen jag senare mötte på samma bana eller de gungande plattformar man skulle skutta emellan undvikandes taggar), men icke. Ett enormt leende spred sig från öra till öra, varpå endorfinnivåerna steg ännu mer. Yes, det är ju precis såhär det ska vara. Det känns rätt, det är äkta, det är Mega Man som det en gång var (ett hett tips är för övrigt att starta med Galaxy Man som nog är den enklaste bossen och ger användsbara Black Hole Bomb).

Grejen är att det aldrig någonsin känns som slumpen när jag missar ett liv, utan exakt allt går att undvika. Man får lära sig banorna, tajma in hoppen, överlista alla fiender och komma på vilket vapen som tar bäst på vilken boss. Och då, ungefär där börjar Mega Man-spelen glänsa på riktigt. Plötsligt går allt som en dans, allt känns lekande lätt och bossar tar inte mer än 3-4 skott för att kasta in handduken. Man känner sig duktig och skicklig på riktigt.

Jag skulle kunna orera på om Mega Man 9 i en evighet, men missa inte det här. Det är så fruktansvärt bra och ett stycke skön spelhistoria. Svårighetsgraden kommer vara för oförlåtande för många av er, men vet du med dig att du inte bangar en bra utmaning och uppskattar den bästa spelkontroll som går att finna är Mega Man 9 direkt obligatoriskt.