Det finns så mycket förväntningar på det fjärde Metal Gear Solid att det nästan känns nervöst att spela och recensera det. Som om det är min recension som infriar eller raserar alla förväntningar. Efter det här inhoppet som recensent av storspel får jag nog gå tillbaka till att recensera de vanliga fluffiga färggranna Nintendo DS-spelen jag är van vid. Nattsömnen blir bättre då.

Trots brist på fluffighet är Metal Gear solid en fantastisk spelserie. Det finns så många saker som får spelen att stå ut, saker som skapar dess identitet. En del av dem älskar jag. Andra irriterar mig. Vad jag tycker skiter som vanligt Kojima fullständigt i. Han har gjort ett nytt spel utifrån sin egen ambition och vision. Det får jag ännu en gång finna mig i.

I Guns of the Patriots möter vi en åldrad man. Snakes nya skrumpna gubbansikte beror inte på att Guns of the Patriots berättelse förlagts långt efter de tidigare spelen. Han har inte åldrats på ett naturligt sätt. Den stackars superspionen har dragit på sig Werners syndrom, en sjukdom som påskyndar åldrande. Hostattacker och ryggont följer stackars Snake äventyret igenom. Det ger en ny framtoning av sårbarhet, något vi aldrig tidigare förknippat mannen med. Men inget ont som inte för något gott med sig. En fördömlig stilfull grånad mustasch pryder ormens överläpp.

Utrustad med redan nämnda mustasch, en imponerande kamouflagedräkt och den vanliga ciggen i en rynkig mungipa ger sig gammelormen ut på nya äventyr. Det ska jagas ondska, denna gång i form av psykfallet Liquid. Det till synes enkla upplägget för berättelsen är naturligtvis uppbackat av ett virrvarr av referenser till tidigare spel. Dessutom utvecklas den snåriga storyn tills den i vanlig ordning blir fullständigt omöjlig för mig att till fullo förstå. Men om spelares engagemang för storyn varierar så kan vi i alla fall enas i hyllningen av spelets mer interaktiva bitar. När jag har en handkontroll i näven imponerar Guns of the Patriots på alla plan.

Spelupplevelsen i Guns of the Patriots innefattar pass där jag ligger och trycker i ruinerna av en byggnad någonstans i Mellanöstern. Tålmodigt avvaktande medan två militärgrupper skjuter varandra i bitar. Väntades på en chans att fly över till andra sidan gatan till nästa skyddade plats. Att under den korta springturen upptäckas av en våldsam köttrobot som genast börjar jaga mig.

Ett flyktförsök upp på ett hustak för att undkomma och att känna paniken skölja som sköljer över mig när jag märker att robotjäveln också kan klättra. Men Guns of the Patriots har också mer nedtonade scenarion. Som när jag ljudlöst följer efter en man i rock. För att försöka lista ut vart han är på väg i den folktomma och sparsamt belysta östeuropeiska staden. Den tålamodsfrestande övningen i att undvika de patrullerande vakterna utan att för ett ögonblick släppa mitt byte ur sikte.

Variationen i uppdragen och de omväxlande miljöerna imponerar mer än i något tidigare Metal Gear-spel. Jag springer genom en marknad fylld med människor och varor. Men jag ser inte detaljerna i omgivningarna, jag hinner inte närmare betrakta kommersen och ta in stämningen. Marknaden blir aldrig mer än en plattform för en vansinnesjakt. Innan ögonen registrerat mer än det nödvändiga har jag och Snake avancerat vidare, mot nya mål. Mängden miljöer och det snabba tempot gör att jag blir otroligt sugen på nästa spelomgång. Aldrig har ett Metal Gear-spel haft ett så högt omspelningsvärde.

De enda andningspauserna jag får är under de alltför långa mellansekvenserna som i vanlig ordning frestar mitt tålamod. Annars kastas jag mellan uppgifter med imponerande bredd och variation. En galet vacker actionfylld runda på motorcykel, strider mot några av spelvärldens mest väldesignade bossar, allt omgivet av knasigt mycket urringningar, ninjor och robotar.

Privata militärförband som rekryterar soldater genom påkostade reklamkampanjer och ett löfte om ojämförbar spänning. En hel generation soldater som ser kriget som en idrott. Kojima tar upp ett dystopiskt framtidsscenario grundat i en aktuell fråga. Men lika skickligt som han bygger upp en stämning, lika snabbt raserar han den med en närbild på en kvinnlig rumpa, eller med lite gammal hederlig bajshumor.

Förutom dålig humor och hemsk kvinnosyn är Guns of the Patriots laddat med referenser. Inte bara hänvisningar till andra Metal Gear-spel, utan även till andra verk av Kojima. En del av referenserna gör sitt bästa för att rasera illusionen genom att på att tydligt sätt klargöra vad som är spel och vad som är verklighet. Ett exempel är när en av karaktärerna ber mig att byta till skiva 2, för att direkt rätta sig själv. "Nej, förresten. Det är bara en skiva till spelet. Blu-ray, är det inte imponerande". Personligen uppskattar jag dessa avbrott. Men en spelare som gör sitt bästa för att leva sig in i handlingen kanske inte ser dem med lika blida ögon.

En av spelets styrkor är att det vänder sig både till mig och till storyfanatikern. Efter att ha klarat spelet en första gång, började jag snabbt om på ny kula. Andra rundan nöjde jag mig med spelmomenten, jag tryckte förbi alla eländiga filmsekvenser. För mig blir spelet mer njutbart när jag slipper titta på en halv långfilm varje gång något nytt ska presenteras.

Samtidigt kan man följa storyn minutiöst om man är den typen av spelare. Kanske att det sitter en liten flowchart över din säng som behandlar karaktärernas släktband? Intresserar du dig för allt bakom ridåerna så får du din vanliga kick av spelet. Jag som mest vill skjuta och smyga får min.

En annan styrka med Metal Gear Solid 4 är att spelet bjuder in nya konsumenter genom att tillåta nya spelsätt. Om du gillar att leka superspionen som ligger och trycker i buskarna tills rätt läge uppenbarar sig så får du som vanligt en fantastisk spelupplevelse. Går du in med smattrande kulsprutor kommer du också att ha kul. En rastlös actionfantast får en riktigt bra spelupplevelse. Att gömma sig i skuggorna eller att leka vilda västern är faktiskt lika underhållande.

För den vapenkåta finns det en uppsjö förstörelseredskap att leka runt med. De vapen som används av de privata arméerna är dessvärre id-låsta och kan därför inte användas av Snake. Men med rätt kontakter går problemet att kringgå. Drebin är en vapenförsäljare som inte följer några regler. Alla vapendubbletter Snake plockar upp säljs automatiskt till Drebin. I gengäld tvättar han bort id-låsningen från alla vapen Snake blir sugen på att använda. Det blir i slutändan ett imponerande utbud skjutvapen att välja mellan. Jag gillar den gamla hederliga bedövningspistolen bäst. Men kommer ett raketgevär min väg så låter jag inte det vara oanvänt.

Din retro-körtel kommer att kittlas tills den exploderar av vällust. Scener från tidigare spel kommer att komma tillbaka till dig och du kommer att minnas. Historielösa spelare kommer att få en bra men aningen ytligare spelupplevelse. Tillbakablickar och återanvändning av gamla karaktärer som vägrar att dö knyter ihop Metal Gear Solid-säcken på ett stilfullt och tillfredställande sätt.

Det är ovanligt att ett spel lyckas med att både kännas fräscht och tillbakablickande. Att ett spel till så hög grad har utvecklats utan att släppa sina rötter. Ett elegant avslut på en lång saga. Guns of the Patriots är en så tillfredställande avslutning att en uppföljare skulle kännas överflödig och urvattnad. Nu måste den där Hideo Kojima ta all talang han uppenbarligen besitter och bjuda en suktande spelvärld på något helt nytt.