Om jag säger att Final Fantasys farsa, Hironobu Sakaguchi, sitter överst på totempolen hos Mistwalker och lever ut sina vildaste fantasier i det mest lovande rollspelet hittills till Wii, vad tänker du då? Om du svarade "jag tänker på The Last Story och jag bryr mig!" så har du alldeles rätt.

The Last Story utvecklades först av AQ Interactive, summan av Artoon, Cavia och Feel Plus innan studion inledde ett samarbete med Marvelous Entertainment och lade projektet i Mistwalkers händer. Mistwalker har tidigare utvecklat bland annat Blue Dragon och Lost Odyssey som ju också hade kopplingar till Final Fantasy via Hironobu Sakaguchi. Med The Last Story är referenserna påtagligare än någonsin, både vad gäller innehåll och själva titeln.

Spelet tar sin början på ön Lazulis, ett kungadöme styrt med järnhand av kejsare Arganan. Som spelare styr vi en grupp prisjägare som harvar och härjar för att tjäna pengar med drömmen om att en vacker dag kunna lägga det mödosamma arbetet åt sidan. De mest framträdande rollerna är Elza och Quark, semi-alkoholisten Seiren och den unga, vackra Yuri. Klassiskt och japanskt förstås, men trots stereotyperna lämnas utrymme åt unika personligheter som går att sympatisera med.



Inledningsvis reagerar jag på att de här unga, snygga och välklädda människorna valt att bli hänsynslösa prisjägare med dåligt rykte i varje hörn av landet. Man kunde gissa att trovärdigheten skulle sättas på spel på grund av en sådan sak, men berättelsen lyckas faktiskt lämna ett positivt, ja till och med rent vackert, intryck.
Det hela påminner starkt om den unga, oförstörda, Final Fantasy-serien som definierade hur starka berättelser kan skildras genom de mest oväntade av karaktärer.

Överallt finns små sidospår att upptäcka och jag kan tillåta mig själv att ströva bort från huvudstoryn och bara förtrollas av alla enorma, levande, städer, gränder, torg och människor. Det må låta trivialt men att få uppleva vad som känns precis som Final Fantasy-originalet i modern tid med modern teknik är guld värt och förmodligen hela poängen med The Last Story.

Trots slående likheter med Final Fantasy sticker en enskild aspekt ut ordentligt. Det turbaserade stridssystemet har fått lämna plats åt action-inslag där jag tvingas attackera, ta skydd, använda specialattacker och agera strategiskt för att överleva. Automatiska attacker sker när jag kommer i kontakt med fienden men jag tappar inte kontrollen över min egen karaktär. Vill jag så kan jag till och med smyga fram och eliminera en fiende från avstånd innan jag hoppar in på resterande otyg.



Systemet med automatiska attacker må låta simpelt men utmaningen ligger i att tajma magiska attacker och se till att man är på rätt avstånd vid rätt tillfälle. Crowd control, ett uttryck som reserverats för onlinerollspel, blir plötsligt livsviktigt. Det gäller dessutom att avleda uppmärksamhet från magikerna och helarna genom att någon agerar tank. Det här känner du igen om du avnjöt Dragon Age när det begav sig. I spelets online-läge kan den här aspekten bli hur bra som helst.

När det kommer till att bedöma prestanda och grafik blir det bara svårare och svårare vad gäller Wii. Jämför The Last Story med vilken PC-titel som helst så blir det genast pinsamt tydligt att både texturer såväl som bilduppdatering är sorgligt efter sin tid. Om vi bara jämför med andra Wii-titlar, å andra sidan, känns grafiken riktigt bra, trots en del svagheter här och där.

Är du svårt allergisk mot flimrande kanter och fula texturer kan det bli svårt att se skönheten hos The Last Story. Om du är villig att kompromissa på just den här aspekten och istället ta in ett vackert soundtrack skrivet av ingen mindre än Nobuo Uematsu, som ju komponerade ihop originalmusiken till Final Fantasy, i kombination med det episka berättandet signerat Hironobu Sakaguchi lär du uppskatta The Last Story när det når butikshyllorna i februari.