Flickor och pojkar, damer och herrar, jag ska härmed vara helt ärlig med er. Innan jag stoppade Singularity i min Playstation-3 hade jag av någon anledning nästan noll koll på det. Quake är det första jag tänker på när jag hör namnet Raven Software men förutom det ringer det faktiskt inga större klockor. Jag är dock riktigt förälskad i Singularity, och nu ska jag försöka berätta varför.
På ön Katorga-12 experimenterar ryssarna med energikällan E99, och någon gång på 1950-talet kommer detta att leda till en katastrof som man kallar för Singularity. Den ryska regeringen bestämmer sig för att mörklägga händelsen och hela ön. En hel del år senare, nämligen år 2010, skickas Nate Renko ut på uppdrag för att undersöka den radioaktiva strålning som tycks komma från Katorga-12. Väl där hamnar han mitt i en röra där en ondsint man vid namn Nikolai Demichev strävar efter att återigen ta upp de gamla experimenten, men på en mycket större skala. Läge för en ännu större katastrof med andra ord.
När herr Renko vaknar upp efter en helikopterkrasch och lite trevande försöker lokalisera sig känner jag mig faktiskt inte alls vidare imponerad. Jag stör mig lite på bristen på inställningar och tycker att det känns lite tomt utan radar eller någon som helst form av riktmärken, tycker inte att spelets utseende är något att hänga i julgranen, och jag sitter och gör narr av vapnen som jag tycker låter mer som futtiga leksakspistoler än något annat. Jag avfärdar det snabbt som ett halvdant actionspel i mängden.
Men sedan händer plötsligt något. Jag hittar tillbehöret som hela spelet egentligen bygger på, TMD:n (Time Manipulating Device), en manick som man trär på armen med krafter utan dess like. Det kanske mest påtagliga är att den kan skruva tillbaka tiden på olika föremål och förflytta dem från 2010 till 1955, eller vice versa.
Detta kan man utnyttja i strider för att ge ens fiende en otrevlig överraskning, och man kan till exempel återställa omgivningarna till tidigare skick för att lättare ta sig fram eller för att hitta ledtrådar. TMD:n kan dessutom lyfta saker eller skapa en sfär som tillfälligt stoppar tiden. Och just här börjar spelet övertyga mig om att jag faktiskt har haft väldigt fel.
Ett tag sedan blir spelet ständigt gradvis bättre och bättre, och det är nästan så att jag ett tag undrar var sjutton det hela ska sluta. Innan saker och ting går helt överstyr, eller faller platt för den delen, planar det ut sig och Singularity gör en perfekt landning som håller hela vägen till slutet.
Även på vapensidan tar det inte lång tid innan jag snart blir omvänd. När jag har fått lägga vantarna på Seekern blir jag helt barnsligt förtjust och ber spelet tusen gånger om ursäkt för mina tidigare snabbt förutfattade meningar. I samma ögonblick som skottet avlossas följer kameran kulan i slow motion och man styr själv var den ska hamna. Allt avslutas med en högst tillfredsställande explosion. Jag är såld.
Det är ständigt tätt mellan sparningarna och flera gånger då jag har tänkt stänga av har jag istället fastnat i ytterligare en halvtimme på grund av "bara lite till"-tänket. Singularity är heller inget spel som man behöver bli hopplöst frustrerad på för att man inte tar sig vidare. Det är linjärt och i princip helt omöjligt att tappa bort sig, och medan det förekommer problemlösning är det aldrig något man måste sätta sig och leta i guider efter. Vissa kan nog vara missnöjda över att spelet inte utnyttjar TMD:ns fulla potential till att skapa fantasifulla pussel. Jag kan förstå detta men sitter samtidigt aldrig och är arg på att spelet skulle vara för simpelt. Jag njuter av det precis som det är.
Det finns dock saker som jag har direkta klagomål på. En sak är att spelet inte har några undertexter. År 2010 känns det som en självklarhet och nästan som ett hån mot alla som har dålig hörsel eller är döva. Eller förresten, det har ju inget med årtalet att göra. Det har alltid varit, och kommer alltid att förbli, ett hån om man struntar i det. När jag har klarat spelet känner jag mig tyvärr heller inte mätt, utan jag sitter och önskar att få spela minst lika mycket till. Det är visserligen svårt att sätta fingret på exakt vad det beror på. Men oavsett om det är för att spelet helt enkelt faller mig så i smaken eller för att det inte känns som att man har hunnit utnyttja TMD:n till dess fulla potential så är inte Singularity ett särskilt långt spel. Har vi inte dessutom hört den här ryska brytningen lite väl många gånger nu?
Med tanke på att det är Raven Software vi pratar om finns det självklart även ett flerspelarläge att sätta tänderna i, även om det kanske mest känns som något som finns där bara för att det måste. Det är människor mot monster i antingen dödsmatcher eller i ett objektbaserat läge. Valmöjligheterna är relativt få, och även om det bjuder på underhållning för stunden har jag svårt att se att det är för detta som vi kommer att komma ihåg Singularity.
Annars är Singularity ett riktigt bra spel som jag faller handlöst för. Det har ett nästintill perfekt driv framåt, en handling som man verkligen hänger med i och som känns komplett, och svårighetsgraden är hela tiden jämn.
Förlåt Singularity, kan vi inte bara glömma allt jag sade den där första halvtimmen? Jag älskar dig.
the slayer1999
2012-02-06 12:40:16
Flickor och pojkar, damer och herrar, jag ska härmed vara helt ärlig med er. Innan jag stoppade Singularity i min Playstation-3 hade jag av någon anledning nästan noll koll på det. Quake är det första jag tänker på när jag hör namnet Raven Software men förutom det ringer det faktiskt inga större klockor. Jag är dock riktigt förälskad i Singularity, och nu ska jag försöka berätta varför.
På ön Katorga-12 experimenterar ryssarna med energikällan E99, och någon gång på 1950-talet kommer detta att leda till en katastrof som man kallar för Singularity. Den ryska regeringen bestämmer sig för att mörklägga händelsen och hela ön. En hel del år senare, nämligen år 2010, skickas Nate Renko ut på uppdrag för att undersöka den radioaktiva strålning som tycks komma från Katorga-12. Väl där hamnar han mitt i en röra där en ondsint man vid namn Nikolai Demichev strävar efter att återigen ta upp de gamla experimenten, men på en mycket större skala. Läge för en ännu större katastrof med andra ord.
När herr Renko vaknar upp efter en helikopterkrasch och lite trevande försöker lokalisera sig känner jag mig faktiskt inte alls vidare imponerad. Jag stör mig lite på bristen på inställningar och tycker att det känns lite tomt utan radar eller någon som helst form av riktmärken, tycker inte att spelets utseende är något att hänga i julgranen, och jag sitter och gör narr av vapnen som jag tycker låter mer som futtiga leksakspistoler än något annat. Jag avfärdar det snabbt som ett halvdant actionspel i mängden.
Men sedan händer plötsligt något. Jag hittar tillbehöret som hela spelet egentligen bygger på, TMD:n (Time Manipulating Device), en manick som man trär på armen med krafter utan dess like. Det kanske mest påtagliga är att den kan skruva tillbaka tiden på olika föremål och förflytta dem från 2010 till 1955, eller vice versa.
Detta kan man utnyttja i strider för att ge ens fiende en otrevlig överraskning, och man kan till exempel återställa omgivningarna till tidigare skick för att lättare ta sig fram eller för att hitta ledtrådar. TMD:n kan dessutom lyfta saker eller skapa en sfär som tillfälligt stoppar tiden. Och just här börjar spelet övertyga mig om att jag faktiskt har haft väldigt fel.
Ett tag sedan blir spelet ständigt gradvis bättre och bättre, och det är nästan så att jag ett tag undrar var sjutton det hela ska sluta. Innan saker och ting går helt överstyr, eller faller platt för den delen, planar det ut sig och Singularity gör en perfekt landning som håller hela vägen till slutet.
Även på vapensidan tar det inte lång tid innan jag snart blir omvänd. När jag har fått lägga vantarna på Seekern blir jag helt barnsligt förtjust och ber spelet tusen gånger om ursäkt för mina tidigare snabbt förutfattade meningar. I samma ögonblick som skottet avlossas följer kameran kulan i slow motion och man styr själv var den ska hamna. Allt avslutas med en högst tillfredsställande explosion. Jag är såld.
Det är ständigt tätt mellan sparningarna och flera gånger då jag har tänkt stänga av har jag istället fastnat i ytterligare en halvtimme på grund av "bara lite till"-tänket. Singularity är heller inget spel som man behöver bli hopplöst frustrerad på för att man inte tar sig vidare. Det är linjärt och i princip helt omöjligt att tappa bort sig, och medan det förekommer problemlösning är det aldrig något man måste sätta sig och leta i guider efter. Vissa kan nog vara missnöjda över att spelet inte utnyttjar TMD:ns fulla potential till att skapa fantasifulla pussel. Jag kan förstå detta men sitter samtidigt aldrig och är arg på att spelet skulle vara för simpelt. Jag njuter av det precis som det är.
Det finns dock saker som jag har direkta klagomål på. En sak är att spelet inte har några undertexter. År 2010 känns det som en självklarhet och nästan som ett hån mot alla som har dålig hörsel eller är döva. Eller förresten, det har ju inget med årtalet att göra. Det har alltid varit, och kommer alltid att förbli, ett hån om man struntar i det. När jag har klarat spelet känner jag mig tyvärr heller inte mätt, utan jag sitter och önskar att få spela minst lika mycket till. Det är visserligen svårt att sätta fingret på exakt vad det beror på. Men oavsett om det är för att spelet helt enkelt faller mig så i smaken eller för att det inte känns som att man har hunnit utnyttja TMD:n till dess fulla potential så är inte Singularity ett särskilt långt spel. Har vi inte dessutom hört den här ryska brytningen lite väl många gånger nu?
Med tanke på att det är Raven Software vi pratar om finns det självklart även ett flerspelarläge att sätta tänderna i, även om det kanske mest känns som något som finns där bara för att det måste. Det är människor mot monster i antingen dödsmatcher eller i ett objektbaserat läge. Valmöjligheterna är relativt få, och även om det bjuder på underhållning för stunden har jag svårt att se att det är för detta som vi kommer att komma ihåg Singularity.
Annars är Singularity ett riktigt bra spel som jag faller handlöst för. Det har ett nästintill perfekt driv framåt, en handling som man verkligen hänger med i och som känns komplett, och svårighetsgraden är hela tiden jämn.
Förlåt Singularity, kan vi inte bara glömma allt jag sade den där första halvtimmen? Jag älskar dig.
Grafik:9
Gameplay:9
Hållbarhet:9
ljud:9
Slutbetyg: 9/10