Ladda hjärnan och träna fantasiförmågan när du tar dig an svindlande optiska tankepussel.
Första gången jag startar upp Echochrome känns det vuxet på nåt vis, liksom akademiskt. Och i början upplever jag nästan att jag blir smartare allteftersom bana efter bana avverkas.
Echochrome går ut på att du styr en streckgubbe i en labyrint genom perspektivförflyttningar. Tänk att du vandrar omkring i M. C. Eschers grafiska målningar, eller kanske trapporna i moderna filmer som Inception eller Harry Potter, så får du en inre, mental bild. Men du kontrollerar alltså inte gubben, han traskar bara på rakt fram tills han kommer till ett stup och vänder, nej du vrider och vänder på spelplanen tills den blir genomgångbar. Om ett hinder inte syns, så finns det inte. Om två olika nivåer ses från en vinkel som ger perspektivet att de är på samma plan, så är de på samma plan.
Detta låter intellektuellt, jag vet, och det är vad Echochrome är. Men spelet har en del problem som gör att det blir knappt godkänt.
Grafiken är oerhört spartansk & avskalad. Svarta linjer på vit bakgrund. Först blir man lite förtjust i estetiken, men det blir snabbt enahanda utan tillstymmelse till variation.
Ljudet är likadant. Det spelas vacker kammarmusik av en stråkkvartett som dock blir enerverande i längden.
Spelkontrollen är inte heller den någon fullträff. Du vrider & vänder på världen med styrkors eller analogspak och det är allt. Det blir dock väldigt snabbt svårt, speciellt när de inverterade, svarta gubbarna börjar dyka upp, vilka du måste undvika att din vita gubbe stöter ihop med. Det är här som man önskar man hade bättre kontroll över själva streckgubben. Du kan få honom att stanna upp, men någon riktig styrning över honom har du inte.
Hållbarheten är inte så hög, i alla fall inte för mig. Det finns ca 96 färdiga banor, och du kan konstruera egna om du vill, men problemet med Echochrome är att det blir tråkigt. Den första halvtimmen är lite rolig, när du lär dig perspektivskiftande och när grafik & musik inte har hunnit gå dig på nerverna, men sedan blir det snabbt tradigt & segt.
Sammanfattningsvis: Echochrome är inte det roliga, intellektuella tankenötsspel man först tror. Spela då hellre Tetris, det är fortfarande överlägset. Den gamla devisen att svart på vitt blir grått, stämmer verkligen i Echochromes fall.
ovesmedberg
2011-12-11 18:01:46
Spelad version: PSP, PAL
Ladda hjärnan och träna fantasiförmågan när du tar dig an svindlande optiska tankepussel.
Första gången jag startar upp Echochrome känns det vuxet på nåt vis, liksom akademiskt. Och i början upplever jag nästan att jag blir smartare allteftersom bana efter bana avverkas.
Echochrome går ut på att du styr en streckgubbe i en labyrint genom perspektivförflyttningar. Tänk att du vandrar omkring i M. C. Eschers grafiska målningar, eller kanske trapporna i moderna filmer som Inception eller Harry Potter, så får du en inre, mental bild. Men du kontrollerar alltså inte gubben, han traskar bara på rakt fram tills han kommer till ett stup och vänder, nej du vrider och vänder på spelplanen tills den blir genomgångbar. Om ett hinder inte syns, så finns det inte. Om två olika nivåer ses från en vinkel som ger perspektivet att de är på samma plan, så är de på samma plan.
Detta låter intellektuellt, jag vet, och det är vad Echochrome är. Men spelet har en del problem som gör att det blir knappt godkänt.
Grafiken är oerhört spartansk & avskalad. Svarta linjer på vit bakgrund. Först blir man lite förtjust i estetiken, men det blir snabbt enahanda utan tillstymmelse till variation.
Ljudet är likadant. Det spelas vacker kammarmusik av en stråkkvartett som dock blir enerverande i längden.
Spelkontrollen är inte heller den någon fullträff. Du vrider & vänder på världen med styrkors eller analogspak och det är allt. Det blir dock väldigt snabbt svårt, speciellt när de inverterade, svarta gubbarna börjar dyka upp, vilka du måste undvika att din vita gubbe stöter ihop med. Det är här som man önskar man hade bättre kontroll över själva streckgubben. Du kan få honom att stanna upp, men någon riktig styrning över honom har du inte.
Hållbarheten är inte så hög, i alla fall inte för mig. Det finns ca 96 färdiga banor, och du kan konstruera egna om du vill, men problemet med Echochrome är att det blir tråkigt. Den första halvtimmen är lite rolig, när du lär dig perspektivskiftande och när grafik & musik inte har hunnit gå dig på nerverna, men sedan blir det snabbt tradigt & segt.
Sammanfattningsvis: Echochrome är inte det roliga, intellektuella tankenötsspel man först tror. Spela då hellre Tetris, det är fortfarande överlägset. Den gamla devisen att svart på vitt blir grått, stämmer verkligen i Echochromes fall.