Att flörta med min generation är ofta ett säkert sätt att sälja, då 25- till 35-åringar är en köpstark grupp som lägger ner mycket pengar på spel. Detta är någonting som Rockstar tog till sig när man förlade del två av GTA-serien till Vice City, men främst på 1980-talet!
En Miami-doftande stad full med referenser till Scarface och åttiotalsserier som Magnum P.I och Miami Vice. Och inte bara i musikval utan även i bildstil var vi förflyttade till osmaklighetens decennium med neonfärger, svettband i klara färger och solnedgångar i motljus.

Iochmed GTA: Vice City förfinade Rockstar sin fingertoppskänsla för hur story, musik och humor kunde blandas till en oemotståndlig soppa som alla kunde älska (ja förrutom de haitier som kände sig utpekade i det uppdrag där man skulle döda *eh* haitier).

Och Rockstar lyckades, jag älskade spelet och att på nytt utforska varje vrå av den sandlådefrihet som erbjöds. Man hade dessutom lagt till ännu fler sätt att ta sig fram, denna gång kunde man köra motorcykel och flyga både flygplan & helikopter. Trots att det fortfarande fanns buggar & glitchar, köpte man konceptet med hull och hår. Känslan var helt enkelt för perfekt när man gled fram i sin Stinger med Vrock på radion!

Det enda negativa, och det som sänker betyget ett snäpp för detta mästerverk, är ytan på staden som faktiskt är mindre än i föregångaren, med "bara" två öar att fritt utforska!