Under en apokalytisk natt måste Edward Carnby slåss mot otänkbara krafter för att avslöja den omskakande hemligheten om Central Park. New York kommer aldrig bli likadant igen!

Alone in the Dark är inte alls så uselt som jag befarade utan spelet har några bra idéer, även om genomförandet är sämre. Jag gillar verkligen episod-upplägget, vilken ger en kort resumé av handlingen innan varje ny spelsession. Vilket är tur för spelet har en bra och intressant story tycker jag. Gillar även vapenkombinerandet vilket uppmuntrar till kreativitet, även om det känns stulet från Resident Evil.

Grafiken är ojämn enligt mig. Man har lagt ner mycket krut på eld och det ser väldigt bra ut när saker och ting brinner, men däremot har man inte riktigt samma standard på allt det andra.

Ljudet är ganska dåligt. I vanliga fall när jag spelar PS3-spel brukar min förstärkare koda DTS eller Dolby Digital. Här är det inget sånt, utan jag får nöja mig med Pro Logic II:s fusk-surround, dessutom lågt mastrat. Känns som man bränt hela ljudbudgeten på bulgariska körer och sänkt ljudkvalitén.

Viss frustration angående spelkontrollen finns i spelet och det finns några bilkörar-episoder som inte är så roliga då bilfysiken är usel, men helt ospelbart är inte Alone in the Dark. Det är lite som skräckspelen var förr när klumpig styrning bidrog till kallsvetten. En bra sak med kontrollen är att man enkelt kan hoppa mellan tredje & första personsvy och fortsätta med full rörlighet (stöld från Oblivion?), istället för att bara stå stilla och titta runt, som i många andra spel.

Spelet tog mig fyra dagar att klara av, och det får väl anses som godkänd hållbarhet.

Alone in the Dark är inget mästerverk men inte heller riktigt så dåligt som det har framstått på olika spelsajter. I alla fall inte PS3-versionen. Jag sticker ut hakan och hävdar att AitD: Inferno är bättre än svenskutvecklade The Darkness. Vissa passager i spelet gav mig dessutom Tomb Raider: The Angel of Darkness-vibbar, och ja Alone in the Dark är bättre än det spelet också om ni undrar.