RPG-spel finns det gott om. En sak har de flesta gemensamt; att de är baserade på fantasy och ofta involverar riddare, drakar och stora svärd. Men då kommer Alpha Protocol in i bilden, ett spion-rollspel som utspelar sig i nutid. Verkar ju kul, tänker jag och inhandlar spelet. En genomspelning senare är jag inte lika säker. Spelets grundkoncept är ju klockrent, men det finns några allvarliga fel som gör att spelet inte blev så bra som det kunde blivit.
Du styr Michael Thorton, vars bakgrund du väljer själv av ett antal alternativ, agent för den überhemliga organisationen Alpha Protocol. Du vaknar upp på en brits i "The Graybox", en anläggning vars belägenhet är okänd för dig. Du ser en PDA, en sorts portabel dator, som på vilken en kvinna försöker få kontakt med dig. Kvinnan heter Mina Tang, och hon jobbar på Alpha Protocol. Hon meddelar dig att en vakt är på väg, och redan där får du göra ditt första spelmässiga val, ska du smyga förbi honom, eller ska du med hjälp av dina nävar oskadliggöra honom?
Efter att ha ställt till kalabalik på "The Graybox" genom att vara lite för våldsam, eller bara genom att smyga förbi allesammans, vilket du föredrar, blir du inkallad till Yancy Westridge, som är en av Alpha Protocols nyckelfigurer. Där får du under en lång diskussion välja olika svar, beroende på om du vill spela snäll eller aggressiv. Efter att konversationen blir du utskickad på ditt första uppdrag i Saudiarabien, där du ska hitta och döda terroristen Shaheed.
Spelet är fyllt med RPG-inslag i form av konversationsalternativ och karaktärsanpassing, och dessa fungerar väldigt bra. Men det känns ändå som att något saknas.
Spelets stridssystem är enligt mig dess största brist, med obalanserade strider och brutalt korkade fiender. Ibland kan jag stå direkt framför en fiende, i fullt dagsljus, och han(ja, alla "vanliga" soldater på spelet är män) upptäcker ändå inte mig, utan jag väntar på att han ska gå och sedan "överfaller" jag honom bakifrån med min kniv. Vad gäller skjut-och-"cover-systemet" så funkar det, men är inget annat än okej. Siktet fungerar ganska uselt, och fienderna är lika träffsäkra som flodhästar utan militärträning, speciellt på långt håll. Dessutom är Michael nästintill odödlig(svårighetsgrad: Normal) och det tar ett stort antal gevärskulor i huvudet för att hans ska dö, vilket gör att man mer eller mindre kan rusa fram och banka ner fienderna hela tiden. Spelet innehåller även bossfighter, mot vilka tänker jag inte avslöja, vilka är rätt... överdrivna. Det krävs ofta ett hundratal skott för att döda bossen, som ibland inte har någon form av rustning över huvud taget.
Grafiskt sett har spelet inget att säga till om, då spelet släpptes 2009, och redan då enbart var mediokert på den fronten. Detta gäller även designen som då och då kan skimra till, men oftast är rätt trist.
En annan sak jag skulle vilja klaga på är spelets animationer. Dessa är rentutav löjliga, då Michael ser ut som en liten kyckling då han smyger, och då han ser ut som om han har kissat på sig då han springer.
Det finns även några saker jag skulle vilja berömma med spelet, trots de negativa saker jag räknat upp. Ljudet är av väldigt god kvalitet, med strålande röstskådespel som passar in på karaktärerna. Det andra är hur bra story spelet har. Ett passagerarplan blir nerskjutet av en missil, som kontrollerades av terrorister, som Michael skickas ut för att döda, men sedan utvecklas storyn mer och mer, och är i mina ögon riktigt bra. Jag vill också berömma hur bra karaktärsvariation det finns i spelet. Obsidian har verkligen lyckats skapa intressanta karaktärer som passar bra ihop med storyn.
Kort sagt:
Spelet har ett bra koncept men lyckades inte leva upp till mina förhoppningar på några punkter. Spelet har dock sina ljusa sidor, och är måttligt underhållande. Spelet har även ganska stort omspelningsvärde, då du kan spela igenom spelet på ett antal sätt.
Gravling96
2012-02-07 21:00:07
RPG-spel finns det gott om. En sak har de flesta gemensamt; att de är baserade på fantasy och ofta involverar riddare, drakar och stora svärd. Men då kommer Alpha Protocol in i bilden, ett spion-rollspel som utspelar sig i nutid. Verkar ju kul, tänker jag och inhandlar spelet. En genomspelning senare är jag inte lika säker. Spelets grundkoncept är ju klockrent, men det finns några allvarliga fel som gör att spelet inte blev så bra som det kunde blivit.
Du styr Michael Thorton, vars bakgrund du väljer själv av ett antal alternativ, agent för den überhemliga organisationen Alpha Protocol. Du vaknar upp på en brits i "The Graybox", en anläggning vars belägenhet är okänd för dig. Du ser en PDA, en sorts portabel dator, som på vilken en kvinna försöker få kontakt med dig. Kvinnan heter Mina Tang, och hon jobbar på Alpha Protocol. Hon meddelar dig att en vakt är på väg, och redan där får du göra ditt första spelmässiga val, ska du smyga förbi honom, eller ska du med hjälp av dina nävar oskadliggöra honom?
Efter att ha ställt till kalabalik på "The Graybox" genom att vara lite för våldsam, eller bara genom att smyga förbi allesammans, vilket du föredrar, blir du inkallad till Yancy Westridge, som är en av Alpha Protocols nyckelfigurer. Där får du under en lång diskussion välja olika svar, beroende på om du vill spela snäll eller aggressiv. Efter att konversationen blir du utskickad på ditt första uppdrag i Saudiarabien, där du ska hitta och döda terroristen Shaheed.
Spelet är fyllt med RPG-inslag i form av konversationsalternativ och karaktärsanpassing, och dessa fungerar väldigt bra. Men det känns ändå som att något saknas.
Spelets stridssystem är enligt mig dess största brist, med obalanserade strider och brutalt korkade fiender. Ibland kan jag stå direkt framför en fiende, i fullt dagsljus, och han(ja, alla "vanliga" soldater på spelet är män) upptäcker ändå inte mig, utan jag väntar på att han ska gå och sedan "överfaller" jag honom bakifrån med min kniv. Vad gäller skjut-och-"cover-systemet" så funkar det, men är inget annat än okej. Siktet fungerar ganska uselt, och fienderna är lika träffsäkra som flodhästar utan militärträning, speciellt på långt håll. Dessutom är Michael nästintill odödlig(svårighetsgrad: Normal) och det tar ett stort antal gevärskulor i huvudet för att hans ska dö, vilket gör att man mer eller mindre kan rusa fram och banka ner fienderna hela tiden. Spelet innehåller även bossfighter, mot vilka tänker jag inte avslöja, vilka är rätt... överdrivna. Det krävs ofta ett hundratal skott för att döda bossen, som ibland inte har någon form av rustning över huvud taget.
Grafiskt sett har spelet inget att säga till om, då spelet släpptes 2009, och redan då enbart var mediokert på den fronten. Detta gäller även designen som då och då kan skimra till, men oftast är rätt trist.
En annan sak jag skulle vilja klaga på är spelets animationer. Dessa är rentutav löjliga, då Michael ser ut som en liten kyckling då han smyger, och då han ser ut som om han har kissat på sig då han springer.
Det finns även några saker jag skulle vilja berömma med spelet, trots de negativa saker jag räknat upp. Ljudet är av väldigt god kvalitet, med strålande röstskådespel som passar in på karaktärerna. Det andra är hur bra story spelet har. Ett passagerarplan blir nerskjutet av en missil, som kontrollerades av terrorister, som Michael skickas ut för att döda, men sedan utvecklas storyn mer och mer, och är i mina ögon riktigt bra. Jag vill också berömma hur bra karaktärsvariation det finns i spelet. Obsidian har verkligen lyckats skapa intressanta karaktärer som passar bra ihop med storyn.
Kort sagt:
Spelet har ett bra koncept men lyckades inte leva upp till mina förhoppningar på några punkter. Spelet har dock sina ljusa sidor, och är måttligt underhållande. Spelet har även ganska stort omspelningsvärde, då du kan spela igenom spelet på ett antal sätt.