Uncharted-serien, utvecklad utav Naughty Dog som tidigare i sin karriär gjorde sig till ett namn genom att göra spelen som kretsade kring den jeansbärande räven Crash Bandicoot, har alltid varit en ögonsten i min spelsamling. Det första spelet hade jag väntat på i flera månader innan det att det släpptes. Jag hade inte fått med det på önskelistan men köpte det bara ett par dagar senare för att får se ifall det var så fantastiskt som det verkade. Jag hade läst recensionen på spelet massvis med gånger och bara synen utav spelets huvudperson, skjutandes och dräpandes, i en tät djungel fick det att verkligen vattnas i munnen på undertecknad och jag skulle såklart inte bli besviken.
Det som jag personligen tyckte var det allra mest fantastiska, och i alla fall i mina ögon helt banbrytande, var på det sättet som man verkligen inte kunde lägga ifrån sig kontrollen när man väl satt sig där. Det var som att titta på en fantastisk äventyrsfilm där man själv följde huvudkaraktärens resa mot ära och i kampen mot det onda i form utav banditer som försöker göra allt för att stå i din väg. Flera gånger i spelet så slås man utav hur fantastiskt filmiskt det är gjort, såsom när det mot slutet börjar urarta och det annars ganska välbalanserade tempot eskalerar och det blir istället en upptrappning som gör att man verkligen känner av att nu jäklar händer det saker här för Nate. Men i mina ögon så räcker det med att visa en person scenen när man flyger mot ön, i början av äventyret, för att förstå spelets storhet.
Det andra spelet i serien, Among Thieves, fortsatte på den inslagna vägen. Allting blev ett par snäpp större, mer explosivt, ännu mer actionfyllt och rent grafiskt så kan jag inte hylla det nog för hur otroligt vackert och fantastisk det var, och fortfarande är, på alla sätt och vis. Och precis som på samma sätt som i det första spelet så har man så förbenat svårt att lägga ifrån sig äventyret när man väl satt sig där, man vill se vidare på filmen och se hur det slutar för Nate och se ifall han lyckas avtäcka historien ännu en gång. Även om jag har speciella känslor för det första spelet som jag egentligen inte har på samma sätt till tvåan, så har jag egentligen aldrig spelat ett mer välpolerat och fantastisk spel som Among Thieves.
I och med detta så kan man förvänta sig att de som ska spela den tredje delen i serien, Drake's Deception, kommer ha ganska så högt ställda förväntningar. Inte minst rent grafiskt där man förmodligen förväntar sig att det ska flyttas upp ännu ett par pinnhåll på skalan och bli ÄNNU mer fantastiskt denna gången. Och såklart så var det väldigt höga förväntningar på spelet även hos mig, även om jag egentligen var rätt lugn och inte såg någon fara på taket eftersom jag litade på att man skulle göra oss spelare väldigt nöjda med det färdiga spelet till slut. De har ju, som sagt, inte gjort oss besvikna förut precis.
~
Precis som i de tidigare delarna så sätts man direkt in i handlingen och hetluften när man sätter igång äventyret. Det första man sätts inför är ett möte med några banditer inne på en bar i London, där man gjort en överrenskommelse med dessa om ett utbyte mellan Nates speciella ring och en massa pengar. Pengarna visar sig dock vara falska och vi försätts ganska så omgående i ett slagsmål som involverar på det ena och det andra. Här får man en direkt försmak på hur slagsmåls-delarna utav spelet kommer att utspela sig. Det hela är egentligen väldigt regisserat och det blir egentligen som QTE, där man ska trycka på rätt knappar i rätt ögonblick för att kunna slå ut sin motståndare. Då och då så får man möta en lite större bandit, och dessa slår man ut på ungefär samma sätt genom hela äventyret vilket i längden blir lite tradigt egentligen.
Precis som i de tidigare spelen så har man sin kompanjon och livskamrat Victor "Sully" Sullivan vid sin sida. Man får även återigen stifta bekantskap med Chloe, som man fick träffa för första gången i det förra spelet, men även den nya bekantskapen i form utav Charlie som tycks vara på samma våglängd som vår huvudperson Nathan Drake. Precis som tidigare så skiftar Nates följeslagare under spelets gång, där nya tillkommer och gamla faller bort ju längre in i äventyret man kommer. Men precis som vanligt så är det Sully och Nate som håller ihop genom hela äventyrets gång.
Efter det att man undkommit slagsmålet så försätts man i en helt ny situation, olikt någon annan i spelets tidigare delar. Man får se hur Nate var som liten grabb, hur han strövade omkring i Sydamerika som ficktjuv och försökte att tjäna in pengar på det sättet. Ganska snabbt så får man träffa Sully, och man får du se hur dem två lär känna varandra och detta tycker jag gör att relationen mellan dem två känns mer realistisk och starkare än tidigare. Man förstår hur dem två till slut blev vänner och vad som format deras relation till varandra. Hela tillbakablicken är utan tvekan en utav spelets allra häftigaste ögonblick och är verkligen en riktigt intresseväckande och actionfylld inledning på äventyret i sig.
Det historiska temat går igen i den tredje delen. Återigen så är det Sir Francis Drake som står i huvudrollen, när Nate och Sully försöker leta reda på Sandens Atlantis, en gömd stad någonstans ute i öken i mellanöstern som sägs ligga där ute någonstans och innehålla ofantliga rikedomar för den som hittar den. Men, som vanligt, så är det inte bara dessa två herrar som är ute efter den. Marlowe, den iskalla damen som tidigare varit kompanjon med Sully till det att han förrådde henne, och hennes högra hand i form utav den kostymklädde och lömske Talbot. Det här partnerskapet mellan spelets antagonister är återigen något som man känner igen ifrån tidigare delar utav spelet, där det alltid varit två stycken banditer som man har kämpat emot och till slut då försöker förhindra ifrån att ta sig till det slutliga målet.
Rent spelmekaniskt så känner man igen sig när man spelar Drake's Deception. Kontrollen är precis som vanligt och är väldigt enkel och bra utformad och aldrig ett hinder för dig som spelare, utan det flyter på fantastiskt bra genom hela äventyret och de välkända skjutmomenten är bra utformade. Dessa mer hektiska moment varvas med pussel, och klättrande, som ger det hela en bra balans och man känner aldrig att man får för mycket eller för lite av det ena eller andra.
En detalj som man ändrat i skjutmomenten är att spelet nu uppmanar en att vara väldigt aktiv när man tar sig an vågorna av fiender som stormar emot dig. Flera gånger så kommer fienderna ifrån alla håll, vilket betyder att du inte kan sitta och lura bakom ett skydd i all framtid utan måste faktiskt röra dig omkring. Detta kan i ett par fall orsaka väldig frustration ifrån undertecknad då man gärna hade velat sitta och trycka bakom sin lilla låda, och sedan prickskjuta ned sina fiender en efter en, men nu så måste man istället ta till flykten och bemöta sina fiender lite mer slumpartat. Detta variera säkerligen beroende på vilken svårighetsgrad som du spelar på, men jag körde igenom äventyret på Medium och fann mig i ett par lägen där jag faktiskt inte hade en aning om hur jag skulle tackla vågen av fiender på bästa sätt. På gott och på ont såklart.
Pusselmomenten känns igen ifrån de tidigare delarna likaså. I början så är de fler, men blir färre och färre och enklare ju längre in i äventyret man kommer. De är alltid precis lagom komplicerade, och man hinner oftast komma på lösningen precis innan man blir frustrerad och letar upp svaret på internet istället. Jag tycker heller aldrig att det sölar ner spelet i onödan, eftersom spelet i många fall verkligen går på högvarm och fienderna väller in från alla håll och kanter så kan det vara skönt att få varva ned lite granna, och försöka klura ut ett pussel som kan ta dig vidare i spelet.
Nathans resa stannar såklart inte i London. Miljöombytena är helt makalösa. Man får besöka diverse städer på den arabiska halvön, en fantastisk fransk herrgård, Rub' al Khali-öknen och sedan även en helt fantastisk båtkyrkogård som utgör en utav spelets absoluta höjdpunkter. I flera lägen så har även miljöerna en större betydelse för spelbarheten. Sekvensen när man finner sig själv inuti ett gigantiskt fartyg tror jag nog många utav er har sett tidigare. Ju längre tid du spenderar inne på båten och i uppdraget, ju mer vattenfyllt blir skeppet och börjar sakta men säkert att tippa över. När väl skeppet ligger på sidan så får man klättra tillbaka i miljöer man sprungit igenom tidigare, och hela bandesignen är så fantastisk gjort att man storknar och nivån är en utav spelets absoluta höjdpunkter.
En liknande sekvens där man verkligen får känna av att man egentligen bara är en liten plutt i det stora hela är i sekvensen när man är inuti ett flygplan som kraschar ner i öknen, detta scenario som är framsidan på hela spelet faktiskt. Detta är verkligen moment i spelet som går på högvarv och som känns som den bästa utav äventyrsfilmer när man egentligen bara slungas med och försöker att hänga med själv hemma i soffan. Det ögonblicket när båten välter, och man kan höra havet på utsidan samtidigt som det knakar lite här och där och vattnet rinner in från alla håll och kanter, är på många sätt en utav de allra häftigaste jag någonsin upplevt i ett spel.
Förutom dessa helt makalösa moment i spelet så har man tagit med delar där man får göra saker som man egentligen inte tycker är så intressanta ur ett rent spelmässigt perspektiv. Utdragna moment där man får göra något som egentligen inte är särskilt utmanande på något sätt, men dem funkar ändå. Dessa ögonblick lugnar mer tempot ganska så rejält men gör att spelet mer blir som en film än ett spel, att det hela blir som en lång mellansekvens som du försöker att hålla vid liv genom att slött sitta och rikta ena spaken framåt eller något liknande. Dessa moment återkommer i spelet, av en ganska självklar anledning som jag gärna inte vill spoilera för någon, och kan en början kännas lite udda och långtråkiga men som ändå fungerar väldigt bra i spelmekaniken i slutändan.
Många utav spelets mer actionladdade ögonblick, likt dessa två ovan nämnda, är väldigt regisserade och förinställda. Såklart. Som när man ska försöka att ta sig uppför en stege, som såklart, går sönder vilket gör att du faller ner på en avsats längre ner och måste försöka att klättra upp igen. Att golvet rasar under dig och att du måste försöka hinna fram i tid eller liknande är också återkommande moment i spelet som man sett tidigare i de förra delarna utav spelet.
Även om det rent grafiskt har tagit ett steg längre tycker jag, med fantastiska vyer och monstruöst vackra och omfattande miljöer, så ligger det ändå ett litet irritationsmoment i Nates animationer. Det känns i flera lägen väldigt stelt och styltigt, på man kan på något vis se skarvarna mellan animationerna vilket gör att det känns stelt och lite hoppigt ibland. Detta är bara ett problem som infinner sig när man spelar som Nathan, för i mellansekvenser och liknande är det otroligt välgjort och dessa är ju som sig bör helt fantastiskt utformade precis som i tidigare delar utav spelet. De är allt som oftast lagom långa, så man inte sitter och sätter ner dosan i soffan och somnar till för att de drar ut för mycket på tiden, utan man försätts egentligen i precis rätt ögonblick tillbaka i spelet där man vill.
Men även om det kan vara lite stela animationer så är det ändå en väldigt välutfylld repertoar som Nathan har i olika rörelser och liknande. Som att han stryker händerna mot väggarna ifall man går för nära dem, eller på de sätt som han klättrar uppför väggar eller på det sätt som han simmar. Där tycker jag att man återigen gjort framsteg och just den biten är något som bara blivit bättre och bättre genom hela seriens gång. Det känner man av ifall man går tillbaka och spelar en tidigare del, att man direkt märker av att Nates rörelsemönster blir en aning begränsat.
Det finns som sagt flera moment och detaljer som gör den tredje delen i Uncharted-serien så bra som den till slut blir. Jag älskar det faktum att man får gå på djupet i Nathan Drake som person och att det får en stor del i berättelsen, till skillnad från tidigare spel där man bara snabbt har fått sig en bild av honom utan att egentligen veta varför eller hur han till slut hamnade där han är idag. Nathan som i mina ögon är en utav de allra mest fantastiska spelkaraktärer någonsin. En otroligt levande karaktär, som kläcker ut sig fantastiska kommentarer i rätt lägen i spelet, och har en skön humor som passar bra in med de andra personerna i berättelsen. De tre spelmomenten, eldstriderna, pusslen och jakterna är alla tre väldigt välbalanserade och inget att klaga på där heller.
Singleplayerupplevelsen i Drake's Deception är svår att klaga på egentligen. Det är ett fantastiskt äventyr man får följa med på, med ett otroligt rafflande tempo och såklart en sista timme som gör spelet till något alldeles speciellt. Det tog lite drygt sju timmar för mig att spela igenom det på normal svårighetsgrad, vilket kan tyckas vara lite kort men när man väl spelar det så känns det egentligen inte kort. Och till råga på det så har man ju faktiskt ett flerspelarläge dessutom.
Och i det så finns det diverse olika modes som du kan spela igenom. Du kan antingen spela med dina polare online, eller så kan du göra det via en delad skräm som jag tycker är en fantastisk sak som man fått med i det tredje spelet. Man kan välja att spela i ett äventyrsläge, där man får diverse uppdrag att utföra tillsammans, eller i ett läge som kan liknas vid det som så framgångsrikt gjorts i de flesta spel nuförtiden, ett Horde-mode. Man får en våg utav fiender som du och din kamrat ska ta hand om innan man kan gå vidare. Man får sedermera pengar för de poäng man får i dessa lägen, som man sedan kan spendera på nya vapen eller karaktärer att spela som. Ett roligt inslag och multiplayer delen överraskade mig väldigt positivt och kommer säkert att användas mycket mer än vad jag först hade trott.
Sammanfattningsvis, Uncharted 3: Drake's Deception ÄR ett helt makalöst äventyr. Ifall man har älskat de tidigare delarna i serien så kommer man att göra likaså även här, de skönhetsfläckar som uppstår är lätta att se bortom när själva upplevelsen är så fantastisk som den är i detta fall. Det känns lite som jag upprepar mig själv men det tåls att sägas igen: Uncharted-serien är på flera sätt helt makalöst fantastiskt och egentligen ett mästerverk rakt igenom. Så det så.
Glass Simon
2012-02-20 22:46:57
Uncharted-serien, utvecklad utav Naughty Dog som tidigare i sin karriär gjorde sig till ett namn genom att göra spelen som kretsade kring den jeansbärande räven Crash Bandicoot, har alltid varit en ögonsten i min spelsamling. Det första spelet hade jag väntat på i flera månader innan det att det släpptes. Jag hade inte fått med det på önskelistan men köpte det bara ett par dagar senare för att får se ifall det var så fantastiskt som det verkade. Jag hade läst recensionen på spelet massvis med gånger och bara synen utav spelets huvudperson, skjutandes och dräpandes, i en tät djungel fick det att verkligen vattnas i munnen på undertecknad och jag skulle såklart inte bli besviken.
Det som jag personligen tyckte var det allra mest fantastiska, och i alla fall i mina ögon helt banbrytande, var på det sättet som man verkligen inte kunde lägga ifrån sig kontrollen när man väl satt sig där. Det var som att titta på en fantastisk äventyrsfilm där man själv följde huvudkaraktärens resa mot ära och i kampen mot det onda i form utav banditer som försöker göra allt för att stå i din väg. Flera gånger i spelet så slås man utav hur fantastiskt filmiskt det är gjort, såsom när det mot slutet börjar urarta och det annars ganska välbalanserade tempot eskalerar och det blir istället en upptrappning som gör att man verkligen känner av att nu jäklar händer det saker här för Nate. Men i mina ögon så räcker det med att visa en person scenen när man flyger mot ön, i början av äventyret, för att förstå spelets storhet.
Det andra spelet i serien, Among Thieves, fortsatte på den inslagna vägen. Allting blev ett par snäpp större, mer explosivt, ännu mer actionfyllt och rent grafiskt så kan jag inte hylla det nog för hur otroligt vackert och fantastisk det var, och fortfarande är, på alla sätt och vis. Och precis som på samma sätt som i det första spelet så har man så förbenat svårt att lägga ifrån sig äventyret när man väl satt sig där, man vill se vidare på filmen och se hur det slutar för Nate och se ifall han lyckas avtäcka historien ännu en gång. Även om jag har speciella känslor för det första spelet som jag egentligen inte har på samma sätt till tvåan, så har jag egentligen aldrig spelat ett mer välpolerat och fantastisk spel som Among Thieves.
I och med detta så kan man förvänta sig att de som ska spela den tredje delen i serien, Drake's Deception, kommer ha ganska så högt ställda förväntningar. Inte minst rent grafiskt där man förmodligen förväntar sig att det ska flyttas upp ännu ett par pinnhåll på skalan och bli ÄNNU mer fantastiskt denna gången. Och såklart så var det väldigt höga förväntningar på spelet även hos mig, även om jag egentligen var rätt lugn och inte såg någon fara på taket eftersom jag litade på att man skulle göra oss spelare väldigt nöjda med det färdiga spelet till slut. De har ju, som sagt, inte gjort oss besvikna förut precis.
~
Precis som i de tidigare delarna så sätts man direkt in i handlingen och hetluften när man sätter igång äventyret. Det första man sätts inför är ett möte med några banditer inne på en bar i London, där man gjort en överrenskommelse med dessa om ett utbyte mellan Nates speciella ring och en massa pengar. Pengarna visar sig dock vara falska och vi försätts ganska så omgående i ett slagsmål som involverar på det ena och det andra. Här får man en direkt försmak på hur slagsmåls-delarna utav spelet kommer att utspela sig. Det hela är egentligen väldigt regisserat och det blir egentligen som QTE, där man ska trycka på rätt knappar i rätt ögonblick för att kunna slå ut sin motståndare. Då och då så får man möta en lite större bandit, och dessa slår man ut på ungefär samma sätt genom hela äventyret vilket i längden blir lite tradigt egentligen.
Precis som i de tidigare spelen så har man sin kompanjon och livskamrat Victor "Sully" Sullivan vid sin sida. Man får även återigen stifta bekantskap med Chloe, som man fick träffa för första gången i det förra spelet, men även den nya bekantskapen i form utav Charlie som tycks vara på samma våglängd som vår huvudperson Nathan Drake. Precis som tidigare så skiftar Nates följeslagare under spelets gång, där nya tillkommer och gamla faller bort ju längre in i äventyret man kommer. Men precis som vanligt så är det Sully och Nate som håller ihop genom hela äventyrets gång.
Efter det att man undkommit slagsmålet så försätts man i en helt ny situation, olikt någon annan i spelets tidigare delar. Man får se hur Nate var som liten grabb, hur han strövade omkring i Sydamerika som ficktjuv och försökte att tjäna in pengar på det sättet. Ganska snabbt så får man träffa Sully, och man får du se hur dem två lär känna varandra och detta tycker jag gör att relationen mellan dem två känns mer realistisk och starkare än tidigare. Man förstår hur dem två till slut blev vänner och vad som format deras relation till varandra. Hela tillbakablicken är utan tvekan en utav spelets allra häftigaste ögonblick och är verkligen en riktigt intresseväckande och actionfylld inledning på äventyret i sig.
Det historiska temat går igen i den tredje delen. Återigen så är det Sir Francis Drake som står i huvudrollen, när Nate och Sully försöker leta reda på Sandens Atlantis, en gömd stad någonstans ute i öken i mellanöstern som sägs ligga där ute någonstans och innehålla ofantliga rikedomar för den som hittar den. Men, som vanligt, så är det inte bara dessa två herrar som är ute efter den. Marlowe, den iskalla damen som tidigare varit kompanjon med Sully till det att han förrådde henne, och hennes högra hand i form utav den kostymklädde och lömske Talbot. Det här partnerskapet mellan spelets antagonister är återigen något som man känner igen ifrån tidigare delar utav spelet, där det alltid varit två stycken banditer som man har kämpat emot och till slut då försöker förhindra ifrån att ta sig till det slutliga målet.
Rent spelmekaniskt så känner man igen sig när man spelar Drake's Deception. Kontrollen är precis som vanligt och är väldigt enkel och bra utformad och aldrig ett hinder för dig som spelare, utan det flyter på fantastiskt bra genom hela äventyret och de välkända skjutmomenten är bra utformade. Dessa mer hektiska moment varvas med pussel, och klättrande, som ger det hela en bra balans och man känner aldrig att man får för mycket eller för lite av det ena eller andra.
En detalj som man ändrat i skjutmomenten är att spelet nu uppmanar en att vara väldigt aktiv när man tar sig an vågorna av fiender som stormar emot dig. Flera gånger så kommer fienderna ifrån alla håll, vilket betyder att du inte kan sitta och lura bakom ett skydd i all framtid utan måste faktiskt röra dig omkring. Detta kan i ett par fall orsaka väldig frustration ifrån undertecknad då man gärna hade velat sitta och trycka bakom sin lilla låda, och sedan prickskjuta ned sina fiender en efter en, men nu så måste man istället ta till flykten och bemöta sina fiender lite mer slumpartat. Detta variera säkerligen beroende på vilken svårighetsgrad som du spelar på, men jag körde igenom äventyret på Medium och fann mig i ett par lägen där jag faktiskt inte hade en aning om hur jag skulle tackla vågen av fiender på bästa sätt. På gott och på ont såklart.
Pusselmomenten känns igen ifrån de tidigare delarna likaså. I början så är de fler, men blir färre och färre och enklare ju längre in i äventyret man kommer. De är alltid precis lagom komplicerade, och man hinner oftast komma på lösningen precis innan man blir frustrerad och letar upp svaret på internet istället. Jag tycker heller aldrig att det sölar ner spelet i onödan, eftersom spelet i många fall verkligen går på högvarm och fienderna väller in från alla håll och kanter så kan det vara skönt att få varva ned lite granna, och försöka klura ut ett pussel som kan ta dig vidare i spelet.
Nathans resa stannar såklart inte i London. Miljöombytena är helt makalösa. Man får besöka diverse städer på den arabiska halvön, en fantastisk fransk herrgård, Rub' al Khali-öknen och sedan även en helt fantastisk båtkyrkogård som utgör en utav spelets absoluta höjdpunkter. I flera lägen så har även miljöerna en större betydelse för spelbarheten. Sekvensen när man finner sig själv inuti ett gigantiskt fartyg tror jag nog många utav er har sett tidigare. Ju längre tid du spenderar inne på båten och i uppdraget, ju mer vattenfyllt blir skeppet och börjar sakta men säkert att tippa över. När väl skeppet ligger på sidan så får man klättra tillbaka i miljöer man sprungit igenom tidigare, och hela bandesignen är så fantastisk gjort att man storknar och nivån är en utav spelets absoluta höjdpunkter.
En liknande sekvens där man verkligen får känna av att man egentligen bara är en liten plutt i det stora hela är i sekvensen när man är inuti ett flygplan som kraschar ner i öknen, detta scenario som är framsidan på hela spelet faktiskt. Detta är verkligen moment i spelet som går på högvarv och som känns som den bästa utav äventyrsfilmer när man egentligen bara slungas med och försöker att hänga med själv hemma i soffan. Det ögonblicket när båten välter, och man kan höra havet på utsidan samtidigt som det knakar lite här och där och vattnet rinner in från alla håll och kanter, är på många sätt en utav de allra häftigaste jag någonsin upplevt i ett spel.
Förutom dessa helt makalösa moment i spelet så har man tagit med delar där man får göra saker som man egentligen inte tycker är så intressanta ur ett rent spelmässigt perspektiv. Utdragna moment där man får göra något som egentligen inte är särskilt utmanande på något sätt, men dem funkar ändå. Dessa ögonblick lugnar mer tempot ganska så rejält men gör att spelet mer blir som en film än ett spel, att det hela blir som en lång mellansekvens som du försöker att hålla vid liv genom att slött sitta och rikta ena spaken framåt eller något liknande. Dessa moment återkommer i spelet, av en ganska självklar anledning som jag gärna inte vill spoilera för någon, och kan en början kännas lite udda och långtråkiga men som ändå fungerar väldigt bra i spelmekaniken i slutändan.
Många utav spelets mer actionladdade ögonblick, likt dessa två ovan nämnda, är väldigt regisserade och förinställda. Såklart. Som när man ska försöka att ta sig uppför en stege, som såklart, går sönder vilket gör att du faller ner på en avsats längre ner och måste försöka att klättra upp igen. Att golvet rasar under dig och att du måste försöka hinna fram i tid eller liknande är också återkommande moment i spelet som man sett tidigare i de förra delarna utav spelet.
Även om det rent grafiskt har tagit ett steg längre tycker jag, med fantastiska vyer och monstruöst vackra och omfattande miljöer, så ligger det ändå ett litet irritationsmoment i Nates animationer. Det känns i flera lägen väldigt stelt och styltigt, på man kan på något vis se skarvarna mellan animationerna vilket gör att det känns stelt och lite hoppigt ibland. Detta är bara ett problem som infinner sig när man spelar som Nathan, för i mellansekvenser och liknande är det otroligt välgjort och dessa är ju som sig bör helt fantastiskt utformade precis som i tidigare delar utav spelet. De är allt som oftast lagom långa, så man inte sitter och sätter ner dosan i soffan och somnar till för att de drar ut för mycket på tiden, utan man försätts egentligen i precis rätt ögonblick tillbaka i spelet där man vill.
Men även om det kan vara lite stela animationer så är det ändå en väldigt välutfylld repertoar som Nathan har i olika rörelser och liknande. Som att han stryker händerna mot väggarna ifall man går för nära dem, eller på de sätt som han klättrar uppför väggar eller på det sätt som han simmar. Där tycker jag att man återigen gjort framsteg och just den biten är något som bara blivit bättre och bättre genom hela seriens gång. Det känner man av ifall man går tillbaka och spelar en tidigare del, att man direkt märker av att Nates rörelsemönster blir en aning begränsat.
Det finns som sagt flera moment och detaljer som gör den tredje delen i Uncharted-serien så bra som den till slut blir. Jag älskar det faktum att man får gå på djupet i Nathan Drake som person och att det får en stor del i berättelsen, till skillnad från tidigare spel där man bara snabbt har fått sig en bild av honom utan att egentligen veta varför eller hur han till slut hamnade där han är idag. Nathan som i mina ögon är en utav de allra mest fantastiska spelkaraktärer någonsin. En otroligt levande karaktär, som kläcker ut sig fantastiska kommentarer i rätt lägen i spelet, och har en skön humor som passar bra in med de andra personerna i berättelsen. De tre spelmomenten, eldstriderna, pusslen och jakterna är alla tre väldigt välbalanserade och inget att klaga på där heller.
Singleplayerupplevelsen i Drake's Deception är svår att klaga på egentligen. Det är ett fantastiskt äventyr man får följa med på, med ett otroligt rafflande tempo och såklart en sista timme som gör spelet till något alldeles speciellt. Det tog lite drygt sju timmar för mig att spela igenom det på normal svårighetsgrad, vilket kan tyckas vara lite kort men när man väl spelar det så känns det egentligen inte kort. Och till råga på det så har man ju faktiskt ett flerspelarläge dessutom.
Och i det så finns det diverse olika modes som du kan spela igenom. Du kan antingen spela med dina polare online, eller så kan du göra det via en delad skräm som jag tycker är en fantastisk sak som man fått med i det tredje spelet. Man kan välja att spela i ett äventyrsläge, där man får diverse uppdrag att utföra tillsammans, eller i ett läge som kan liknas vid det som så framgångsrikt gjorts i de flesta spel nuförtiden, ett Horde-mode. Man får en våg utav fiender som du och din kamrat ska ta hand om innan man kan gå vidare. Man får sedermera pengar för de poäng man får i dessa lägen, som man sedan kan spendera på nya vapen eller karaktärer att spela som. Ett roligt inslag och multiplayer delen överraskade mig väldigt positivt och kommer säkert att användas mycket mer än vad jag först hade trott.
Sammanfattningsvis, Uncharted 3: Drake's Deception ÄR ett helt makalöst äventyr. Ifall man har älskat de tidigare delarna i serien så kommer man att göra likaså även här, de skönhetsfläckar som uppstår är lätta att se bortom när själva upplevelsen är så fantastisk som den är i detta fall. Det känns lite som jag upprepar mig själv men det tåls att sägas igen: Uncharted-serien är på flera sätt helt makalöst fantastiskt och egentligen ett mästerverk rakt igenom. Så det så.
10 / 10