Skyrim kallas den vidsträckta landsmassa som 'The Elder Scrolls'-seriens femte del, med samma namn, utspelar sig i. Spelet inleds med att man fraktas via häst och vagn mot den närliggande byn Helgen där en avrättning är tänkt att äga rum. I ett försök att korsa gränsen till Skyrim blev man tillfångatagen av imperiets trupper och straffet var hårt. Precis när yxans egg ska skilja ens hals från nacke hörs ett vrål som länge ekar över de karga vidderna. Likt en dödsängel landar den bevingade skräcködlan på toppen av ett torn och går kort därefter till angrepp mot allt och alla i den sydbelägna byn. Lyckligtvis är man en av de få som lyckas undkomma genom att ta sig igenom en underjordisk gång och som en fri själ med världen framför sina fötter är man redo att axla sin roll som Dovakhiin - den drakfödde.
Genom uppdrag, även kallade quests, lever man sitt liv i Skyrim. Det finns tre quest-typer: Mainquesten (som jag anser att man bör börja med) går ut på att mer eller mindre rädda världen från drakarna med hjälp av bland annat frihetskämparna i The Blades som man stiftar bekantskap med tidigt i quest-kedjan. Vidare finns sidequests som fungerar som strö-quests som man kan utföra innan, under eller efter main-questen och har lite olika slut beroende på vad man känner för. Sist ut är miscellangeous som ofta går ut på att utföra något trivialt såsom att frakta ett svärd till nästa by eller leta reda på en bok åt en mystisk herre klädd i svart. Dessa öppnar dock ofta upp de lite längre sidequestsen, så råder det torka på sidequest-fronten kan det vara värt att gå igenom miscellangeous-listan.
Quests får man genom konversationer som sker genom en fastfrusen kamera i förstaperson och det ens karaktär säger är inte ens inläst av en röstskådespelare. Inget direkt kroppsspråk syns heller till hos folket man talar med vilket resulterar i att dialogerna blir tradigt andefattiga. Jag finner heller inte quest-kedjorna överdrivet intressanta. De ger sällan någon spelmässig belöning, utöver loot, och phasing (att miljöerna ändras efter hur quest-kedjorna påverkar dem), som jag på förhand trodde skulle bli en stor del av spelet, visade sig vara nästintill nonexistent. Ett av få exempel som jag kan komma på på rak arm är att ett träd börjar blomstra med hjälp av saven från ett annat, vilket gladde mången man i dess vicinitet samt att en del människor strör glåpord eller smicker kring en då man strosar runt bland städernas olika kvarter.
Det finns heller inga direkta "tiers" vad gällande quests utan alla är tänkta att kunna göras som det första man gör i äventyret. Det medför att spelet aldrig bjuder på någon direkt utmaning. Jag hade föredragit att nya kedjor låstes upp var femte nivå eller dylikt och att de värsta quest-kedjorna krävde att man var i det närmaste fuskigt bra utrustad.
En annan trist detalj som jag faktiskt stört mig mer på än vad jag först hade kunnat tro är att Bethesda valt att hålla hårt i den AI-styrda befolkningens liv. Att inte kunna döda varenda NPC i hela spelet är visserligen förklarligt men jag anser att det är alldeles för många som fortfarande reser sig efter att den fiktiva nådastöten utdelats. Då man genom sina aggressiva handlingar ändå mist sitt offers förtroende, och därmed dess potentiella quest-kedjor, resonerar jag att stackaren likväl kan få ruttna i en närliggande gränd.
Det första man slås av gällande Skyrims yttre är den grådassiga hinna som spelvärlden kvävs av. Konstrastvärdena är långt ner på skalan och färgerna är urvattnade flera gånger om. Texturerna är oacceptabelt lågupplösta och ingenting är tänkt att beskådas på nära håll. Som kompensation är dock vidderna minst sagt imponerande. Det finns dessutom få, om ens något annat, spel som kan bjuda på känslan av att man kan befinna sig nästintill vart man än blickar. Jag är även imponerad av spelets arkitektur och många av städerna, t.ex. Markarth, Solitude och Whiterun har riktigt snygg design.
Grottorna är, med tanke på sin mängd, relativt bra utformade. Den mest minnesvärda är en kortare variant med ett stort träd och lummig grönska. Dessvärre finns det också ett irriterande antal slätstrukna korridorer belägrade med den mycket okarismatiske fiendetypen Draugr.
Man märker efter en ganska kort tid att Bethesdas animatörer har tagit lite väl många sjukdagar för spelets bästa. Karaktärerna springer runt med helt stela överkroppar och det är enbart benen som rör sig när varelserna i världen strosar runt. Överlag är det en ganska ryckig syn när man går runt i staden bland alla människor som dessutom allihop verkar ha någonting att berätta för mig, gång på gång. Det berör allt ifrån att jag vandrar runt i staden med mitt vapen draget till att de minsann också var äventyrare en gång i tiden - tills de fick en pil i knät.
En stor grej med Skyrim är dess drakar och visst kändes det till en början spännande att få strida mot dessa flygande bestar. Man inser dock ganska snabbt att de inte är att räkna med. Som jobbigast är de när man gör quests med NPC's som blir helt fascinerade av det fjällbeklädda odjuret och avbryter allt de sysslar med tills draken är ett minne blott. Även NPC's som är questgivers kan förtjusa sig i dem och då får man helt enkelt finna sig i att draken ska vara död innan man får sina instruktioner. Ganska logiskt kan tyckas men då draken inte utsätter någon för direkt livsfara tycker jag gott att folk kan lämna dem ifred. Drakarna är ju faktiskt klena, fega och fruktansvärt korkade. Möter man dem i närheten av eller i en stad kan man räkna med att de kommer flyga runt uppe i luften länge nog för att mista halva hälsomätaren, då vakterna i staden skjuter på dem med pilbåge, innan de till slut landar och blir mer eller mindre krossade av lokalbefolkningen. Och att stöta på en drake ensam ute på vildmarken är inte heller något direkt problem så länge man avbryter dess eldsprutande med en vältajmad Fus Ro Dah. Faktum är att det är mångt mer farligt att råka ut för ett vanligt frosttroll .
Spelkontrollen, som Bethesda verkar ha nöjt sig med så fort karaktären på skärmen svarade till knapptryckningar, är orealistiskt responsiv och som luftburen kan man ändra sin färdriktning märkligt många gånger. Detta oberoende på vad man bär då den enda märkbara skillnaden mellan tung och lätt armor, rent spelmässigt, är att man med tung armor utan perks går långsammare samt att ens stamina sinar snabbare när man spurtar. Det slarviga programmerandet gör sig även påmint under ridturerna då hästen helt saknar egen vilja och inte tvekar en sekund på att hoppa ner för ett stup eller springa rakt in i vadhelst som kommer i dess väg. Jämför detta med hästkontrollen från det över fem år gamla Shadow of the Colossus så blir bristerna irriterande påtagliga.
Striderna i Skyrim är fruktansvärt ytliga och kanske det mest sorgliga kapitlet i denna resa. Det finns nämligen knappt någon spelmekanik utöver möjligheten att slå på de fientliga enheterna tills de faller ihop. Fienderna har inte begåvats med några egna skills såsom, för att dra ett primitivt exempel, rushdown-attacker som spelaren måste undvika eller några svaga punkter, t.ex. en tungt beväpnad riddare med oskyddat ryggparti, för att dra en annan klassiker. Inga direkta bossfighter finns heller att stöta på. Det kan hända att man kommer över en och annan magiker som har en fallenhet för att i hastig takt spruta ur sig eldklot efter eldklot och en del figurer som tål mer än det normala men någon tankeverksamhet utöver typen "eld mot eldkänsliga fiender" väcks aldrig till liv. Motståndare med sköldar väljer ofta att blockera ens slag, men det utgör knappast någon skillnad då de blir fastlåsta i en sorts stunlock och man kan ostört hamra vidare på skölden, som för övrigt släpper igenom förvånansvärt mycket skada, tills stackarens hälsomätare står tom.
Slagen man slänger ur sig är dock sega och gör sig omaka gentemot den responsiva spelkontrollen. Dessutom börjar ens karaktärs ladda upp för en sving först efter att slagknappen släppts vilket gör att smällarna kommer ut lite huller om buller och känslan när man svingar fram och tillbaka är lika med noll.
Man kan när som helst välja att pausa spelet för att dricka av de potions man samlat på sig eller köpt under äventyrets gång. Detta resulterar i att stridssystemet till en viss grad även baseras på din ekonomi. Du kan besegra i princip allt som inte dödar dig i ett slag bara du har råd. Spelet är dock inte utmanande nog för att ett osunt dryckesberoende ska komma till att bildas utan möjligheten finns snarare där som en hjälpande hand de sällsamma gånger ett slut på detta jordaliv gör sig påmint.
Att spjut och stridsgissel inte finns tillgängliga som vapentyper är beklagligt och känns en aning snålt men är något jag har överseende med. Det hade dock varit en god och förmodligen ganska lättimplementerad början till ett något djupare stridssystem.
Ljudet och framför allt musiken i Skyrim är spelets starkaste punkt. De lugnare orkestrerade styckena ger en gemytlig känsla då man rider runt och de lite mer storslagna är nästan för bra för spelets bästa då de strider som under tiden sker är minst sagt patetiska i jämförelse.
Det känns som att Bethesda helt och hållet fokuserat på en stor värld med mängder av platser att utforska och sedan glömt av att göra spelet som världen gjordes till. Stridssystemet är inte godkänt och spelkontrollen i övrigt är ett skämt. Att man fortfarande för konversationer på samma trötta vis som i föregångarna när spelserier som Mass Effect och The Witcher har format om hur dialoger i genren förs är rent utsagt oförlåtligt. Jag råder Bethesda att snegla runt bland sina konkurrenter inför nästkommande del för det jag precis spelade var en sparsamt uppiffad version av Oblivion.
Cappuccino
2012-02-12 16:06:41
Skyrim kallas den vidsträckta landsmassa som 'The Elder Scrolls'-seriens femte del, med samma namn, utspelar sig i. Spelet inleds med att man fraktas via häst och vagn mot den närliggande byn Helgen där en avrättning är tänkt att äga rum. I ett försök att korsa gränsen till Skyrim blev man tillfångatagen av imperiets trupper och straffet var hårt. Precis när yxans egg ska skilja ens hals från nacke hörs ett vrål som länge ekar över de karga vidderna. Likt en dödsängel landar den bevingade skräcködlan på toppen av ett torn och går kort därefter till angrepp mot allt och alla i den sydbelägna byn. Lyckligtvis är man en av de få som lyckas undkomma genom att ta sig igenom en underjordisk gång och som en fri själ med världen framför sina fötter är man redo att axla sin roll som Dovakhiin - den drakfödde.
Genom uppdrag, även kallade quests, lever man sitt liv i Skyrim. Det finns tre quest-typer: Mainquesten (som jag anser att man bör börja med) går ut på att mer eller mindre rädda världen från drakarna med hjälp av bland annat frihetskämparna i The Blades som man stiftar bekantskap med tidigt i quest-kedjan. Vidare finns sidequests som fungerar som strö-quests som man kan utföra innan, under eller efter main-questen och har lite olika slut beroende på vad man känner för. Sist ut är miscellangeous som ofta går ut på att utföra något trivialt såsom att frakta ett svärd till nästa by eller leta reda på en bok åt en mystisk herre klädd i svart. Dessa öppnar dock ofta upp de lite längre sidequestsen, så råder det torka på sidequest-fronten kan det vara värt att gå igenom miscellangeous-listan.
Quests får man genom konversationer som sker genom en fastfrusen kamera i förstaperson och det ens karaktär säger är inte ens inläst av en röstskådespelare. Inget direkt kroppsspråk syns heller till hos folket man talar med vilket resulterar i att dialogerna blir tradigt andefattiga. Jag finner heller inte quest-kedjorna överdrivet intressanta. De ger sällan någon spelmässig belöning, utöver loot, och phasing (att miljöerna ändras efter hur quest-kedjorna påverkar dem), som jag på förhand trodde skulle bli en stor del av spelet, visade sig vara nästintill nonexistent. Ett av få exempel som jag kan komma på på rak arm är att ett träd börjar blomstra med hjälp av saven från ett annat, vilket gladde mången man i dess vicinitet samt att en del människor strör glåpord eller smicker kring en då man strosar runt bland städernas olika kvarter.
Det finns heller inga direkta "tiers" vad gällande quests utan alla är tänkta att kunna göras som det första man gör i äventyret. Det medför att spelet aldrig bjuder på någon direkt utmaning. Jag hade föredragit att nya kedjor låstes upp var femte nivå eller dylikt och att de värsta quest-kedjorna krävde att man var i det närmaste fuskigt bra utrustad.
En annan trist detalj som jag faktiskt stört mig mer på än vad jag först hade kunnat tro är att Bethesda valt att hålla hårt i den AI-styrda befolkningens liv. Att inte kunna döda varenda NPC i hela spelet är visserligen förklarligt men jag anser att det är alldeles för många som fortfarande reser sig efter att den fiktiva nådastöten utdelats. Då man genom sina aggressiva handlingar ändå mist sitt offers förtroende, och därmed dess potentiella quest-kedjor, resonerar jag att stackaren likväl kan få ruttna i en närliggande gränd.
Det första man slås av gällande Skyrims yttre är den grådassiga hinna som spelvärlden kvävs av. Konstrastvärdena är långt ner på skalan och färgerna är urvattnade flera gånger om. Texturerna är oacceptabelt lågupplösta och ingenting är tänkt att beskådas på nära håll. Som kompensation är dock vidderna minst sagt imponerande. Det finns dessutom få, om ens något annat, spel som kan bjuda på känslan av att man kan befinna sig nästintill vart man än blickar. Jag är även imponerad av spelets arkitektur och många av städerna, t.ex. Markarth, Solitude och Whiterun har riktigt snygg design.
Grottorna är, med tanke på sin mängd, relativt bra utformade. Den mest minnesvärda är en kortare variant med ett stort träd och lummig grönska. Dessvärre finns det också ett irriterande antal slätstrukna korridorer belägrade med den mycket okarismatiske fiendetypen Draugr.
Man märker efter en ganska kort tid att Bethesdas animatörer har tagit lite väl många sjukdagar för spelets bästa. Karaktärerna springer runt med helt stela överkroppar och det är enbart benen som rör sig när varelserna i världen strosar runt. Överlag är det en ganska ryckig syn när man går runt i staden bland alla människor som dessutom allihop verkar ha någonting att berätta för mig, gång på gång. Det berör allt ifrån att jag vandrar runt i staden med mitt vapen draget till att de minsann också var äventyrare en gång i tiden - tills de fick en pil i knät.
En stor grej med Skyrim är dess drakar och visst kändes det till en början spännande att få strida mot dessa flygande bestar. Man inser dock ganska snabbt att de inte är att räkna med. Som jobbigast är de när man gör quests med NPC's som blir helt fascinerade av det fjällbeklädda odjuret och avbryter allt de sysslar med tills draken är ett minne blott. Även NPC's som är questgivers kan förtjusa sig i dem och då får man helt enkelt finna sig i att draken ska vara död innan man får sina instruktioner. Ganska logiskt kan tyckas men då draken inte utsätter någon för direkt livsfara tycker jag gott att folk kan lämna dem ifred. Drakarna är ju faktiskt klena, fega och fruktansvärt korkade. Möter man dem i närheten av eller i en stad kan man räkna med att de kommer flyga runt uppe i luften länge nog för att mista halva hälsomätaren, då vakterna i staden skjuter på dem med pilbåge, innan de till slut landar och blir mer eller mindre krossade av lokalbefolkningen. Och att stöta på en drake ensam ute på vildmarken är inte heller något direkt problem så länge man avbryter dess eldsprutande med en vältajmad Fus Ro Dah. Faktum är att det är mångt mer farligt att råka ut för ett vanligt frosttroll .
Spelkontrollen, som Bethesda verkar ha nöjt sig med så fort karaktären på skärmen svarade till knapptryckningar, är orealistiskt responsiv och som luftburen kan man ändra sin färdriktning märkligt många gånger. Detta oberoende på vad man bär då den enda märkbara skillnaden mellan tung och lätt armor, rent spelmässigt, är att man med tung armor utan perks går långsammare samt att ens stamina sinar snabbare när man spurtar. Det slarviga programmerandet gör sig även påmint under ridturerna då hästen helt saknar egen vilja och inte tvekar en sekund på att hoppa ner för ett stup eller springa rakt in i vadhelst som kommer i dess väg. Jämför detta med hästkontrollen från det över fem år gamla Shadow of the Colossus så blir bristerna irriterande påtagliga.
Striderna i Skyrim är fruktansvärt ytliga och kanske det mest sorgliga kapitlet i denna resa. Det finns nämligen knappt någon spelmekanik utöver möjligheten att slå på de fientliga enheterna tills de faller ihop. Fienderna har inte begåvats med några egna skills såsom, för att dra ett primitivt exempel, rushdown-attacker som spelaren måste undvika eller några svaga punkter, t.ex. en tungt beväpnad riddare med oskyddat ryggparti, för att dra en annan klassiker. Inga direkta bossfighter finns heller att stöta på. Det kan hända att man kommer över en och annan magiker som har en fallenhet för att i hastig takt spruta ur sig eldklot efter eldklot och en del figurer som tål mer än det normala men någon tankeverksamhet utöver typen "eld mot eldkänsliga fiender" väcks aldrig till liv. Motståndare med sköldar väljer ofta att blockera ens slag, men det utgör knappast någon skillnad då de blir fastlåsta i en sorts stunlock och man kan ostört hamra vidare på skölden, som för övrigt släpper igenom förvånansvärt mycket skada, tills stackarens hälsomätare står tom.
Slagen man slänger ur sig är dock sega och gör sig omaka gentemot den responsiva spelkontrollen. Dessutom börjar ens karaktärs ladda upp för en sving först efter att slagknappen släppts vilket gör att smällarna kommer ut lite huller om buller och känslan när man svingar fram och tillbaka är lika med noll.
Man kan när som helst välja att pausa spelet för att dricka av de potions man samlat på sig eller köpt under äventyrets gång. Detta resulterar i att stridssystemet till en viss grad även baseras på din ekonomi. Du kan besegra i princip allt som inte dödar dig i ett slag bara du har råd. Spelet är dock inte utmanande nog för att ett osunt dryckesberoende ska komma till att bildas utan möjligheten finns snarare där som en hjälpande hand de sällsamma gånger ett slut på detta jordaliv gör sig påmint.
Att spjut och stridsgissel inte finns tillgängliga som vapentyper är beklagligt och känns en aning snålt men är något jag har överseende med. Det hade dock varit en god och förmodligen ganska lättimplementerad början till ett något djupare stridssystem.
Ljudet och framför allt musiken i Skyrim är spelets starkaste punkt. De lugnare orkestrerade styckena ger en gemytlig känsla då man rider runt och de lite mer storslagna är nästan för bra för spelets bästa då de strider som under tiden sker är minst sagt patetiska i jämförelse.
Det känns som att Bethesda helt och hållet fokuserat på en stor värld med mängder av platser att utforska och sedan glömt av att göra spelet som världen gjordes till. Stridssystemet är inte godkänt och spelkontrollen i övrigt är ett skämt. Att man fortfarande för konversationer på samma trötta vis som i föregångarna när spelserier som Mass Effect och The Witcher har format om hur dialoger i genren förs är rent utsagt oförlåtligt. Jag råder Bethesda att snegla runt bland sina konkurrenter inför nästkommande del för det jag precis spelade var en sparsamt uppiffad version av Oblivion.