Ta hand om din trädgård? Skicka iväg ungarna till universitet och förvandla deras sovrum ditt kontor? Jobba kvar på ett bra jobb för att komfortabelt kunna pensioneras inom de närmsta tio åren? Oavsett vilken vision du har för framtiden är det tveksamt att dina planerade aktiviteter skulle inkludera att klättra upp för höga fasader, utöva parkour mellan hustaken i city och slåss mot massor av fiender beväpnade med hillebarder, svärd och andra otrevligheter.

Ändå var det just det som ödet hade planerat för Auditore da Firenze, om vi får tro Assassin's Creed: Revelations. När Gamereactor fick chansen att spela den plågade antagonistens senaste äventyr i renässansens Europa kom det som något av en överraskning hur detta påverkat honom.


Borta är den propre man som introducerades i Assassin's Creed II. Ezio ser nu sliten ut, hans ansikte är fårat av ålder och ärr, rösten mörk skrovlig och ögonen avslöjar erfarenheterna av att ha sett alltför mycket hemskheter. Det här är en man som levt ett hårt liv, och när vi återigen får ta kontrollen över honom är han på väg in i Konstantinopel ombord på ett skepp, och hans prövningar i livet är ännu inte över.

Den första gången jag får chansen att själv spela Revelations börjar jag med att utforska den livliga metropolen i det ottomanska imperiet. På gatunivå är det massor av pågående aktiviteter: affärsbiträden som vill locka kunder att kolla in just deras varor, beväpnade vakter som håller koll på de livliga gatorna och pack med gangsters och romska kvinnor som är till salu för hugade spekulanter. När jag klättrar upp på taken kan jag avnjuta en vidunderlig syn av taknockar, spiror och höga torn hela vägen mot horisonten.

De två första personerna Ezio pratar med i spelet berättar, trots ljusa grundförutsättningar, att Konstantinopel är en stad i upplösningstillstånd. Nyheterna om att sultanen är sjuk och att hans förestående död riskerar att utlösa en bitter strid om tronen mellan hans söner når mig; "när sultanen hostar griper hans söner efter svärden", som en av de vi talar med uttrycker saken. Dessutom pågår gatustridigheter mellan bysantiner och osmaner där assassinernas gille sitter fast mitt emellan. De båda stridande falangerna har flera gånger gjort räder mot brödraskapets tillhåll runt om i staden och hänger sedan upp deras färger som en skymf mot de erövrade.

Ezio nås av dessa nyheter tidigt i spelet. Redan på skeppet träffar han en välutbildad ung man med filosofisk läggning som är väl insatt i hemlandets problem. Och när man väl är framme i Konstantinopel träffar man Yusuf Tazim, en charmig men kaxig medlem av assassin-gillet som dessutom kontinuerligt refererar till Ezio som mentor, vilket ger en tydlig bild av att det är en äldre och mer erfaren lönnmördare man styr denna gång.


Lyckligtvis hindrar Ezios ålder honom inte från att få lite nya förmågor och vapen i den redan ganska stora arsenalen. Det första nya föremålet Ezio får är faktiskt från Yusuf, nämligen en krok som hjälper Ezio att klättra på fasader och greppa föremål som är långt borta eller högt upp. Därför är man ännu mer atletisk denna gång, med bättre möjligheter att utöva våghalsig parkour. Kroken kan dessutom användas i strid, både för att slita av strupar eller mer fredliga manövrer.

Mest nytta gör dock kroken när den fungerar som transportmedel. Överallt finns linor av olika slag som liksom bara väntar på att en lönnmördare ska kunna åka på dem hängandes i sin krok. Det går till och med att hoppa av linan för dödsföraktande moves på fiender som inte har en chans att se en komma. Dessutom finns ett tower defence-liknande minispel där fiender anfaller assassinernas tillhåll. Ezio kan då omedelbart komma till undsättning och kommendera omkring trupperna dit de gör mest nytta.

Som spelare får man en god överblick av gatorna som leder mot tillhållet och sedan gäller det att positionera ut sina krigare för att bekämpa allt farligare vågor av anfallare. Ens enheter kan undan för undan även uppgraderas från exempelvis armborstskyttar till musketörer samt lära sig bygga mer svårforcerade hinder som fienden behöver ta sig igenom. Allt detta köps genom moralpoäng som man får beroende på hur många assassin-ledare man förfogar över. Poängen kan även spenderas på kanonbombardemang, vilket är extra praktiskt i sluttampen då fienden anfaller med enorma rammar som förstör allt i ens väg.


Precis som i Assassin's Creed: Brotherhood finns även möjlighet att skicka ut allierade lönnmördare på uppdrag eller skicka runt dem i städerna för att få erfarenhetspoäng. I Assassin's Creed: Revelations är denna funktion dock viktigare än någonsin, för när de fått nog med poäng för att få level 10 kan de positioneras i ett assassin-tillhåll där de får ett tvådelat uppdrag. Klaras detta så får de rankingen Master Assassin och det tillhållet som de tillhör är sedan befriat från framtida attacker från både bysantiner och osmaner. Att levla upp dessa så snabbt som möjligt är alltså en god strategi.

Förutom att försvara tillhåll och förhoppningsvis även ta tillbaka sådana som erövrats (som i Borgia-uppdraget i Brotherhood) så är Ezios nyckeluppdrag att leta efter speciella nycklar som ger honom tillgång till Altaïrs minnen - protagonisten från ettan, ni vet. Under ett uppdrag i en minnesåterblick där man spelar som Altaïr får man veta att assassinerna kom över ett vapen kraftfullt nog att avsluta kriget med tempelriddarna. Ezio behöver nu få tag på det vapnet och när jag fick spela Assassin's Creed: Revelations fick man bland annat spåra stora vapenleveranser, återta territorier till egna gillet samt flamsa runt på en fest utklädd till yster lutspelare.

Utan att vilja spoliera nöjet för någon får man ändå slå fast att Revelations känns som ett passande sista kapitel för Ezio Auditore da Firenze. Visst har har lite nya finesser och möjligheter, men det är hans äventyr som är den drivande orsaken till att man vill spela igenom Revelations. Ezio må vara 52 år gammal denna gång, men han är fortfarande en av spelvärldens starkaste personligheter och om resten av Revelations känns så bra som det jag fick testa så är detta bästa tänkbara hyllning till hans minne.