Det var i de allra flesta hänseenden en alldeles vanlig vardagsmorgon. På blott två punkter skilde den sig från vilken annan dag som helst. Dels hade jag klivit upp oerhört tidigt, cirka en timme innan jag gick och lade mig. Och så var det hela den där biten med att jag var på väg till London. Väl på plats skulle jag ha den stora äran att få serverat för mig ett buffébord av spelbara titlar till Sonys kommande bärbara monster, Vita. Som om det inte vore nog väntade också både intervjutillfällen och informella pratstunder med diverse viktiga herrar.

Stämningen var därför på topp när jag någon timme senare seglade fram genom molnen och avnjöt min favoritfrukost - macka med kaffe, apelsinjuice och internetuppkoppling. Ytterligare en stund senare stod jag i kön till passkontrollen på Gatwick och kunde konstatera att femton minuter återstod innan min tilldelade intervjutid med Michael Denny, en av höjdarna på Sonys europeiska speldivision, skulle inledas. Läge för panik, kan man tycka. Men Sony kände till den olyckliga planeringen och hade lovat att skaka fram en ny tid. Således ett gyllene tillfälle för mig att slappna av på expresståget in mot stan, beväpnad med penna, anteckningsblock, flapjack och en Irn Bru. Jag hade ätit sämre mellanmål.


Några tågbyten senare äntrade jag en byggnad vars exteriör var helt pyntad i hysterisk blåfärg, och vars insida var ungefär lika upplyst som en sjuttonhundratalsfilosof. Vad jag försöker säga är att stället var fullt av stark belysning, stressade PR-människor och nyfikna journalister från kontinentens alla hörn. En atmosfär värdig en kung, således. Innan jag fick ta del av dessa galenskaper var det dock dags för mina tolv minuter med Denny. Han visade sig ha svar att ge på några av de viktigaste frågorna jag burit med mig under morgonen. Här följer ett utdrag.

När jag tittar på Vitas releasetitlar så handlar det om många spel vi känner igen från våra stationära konsoler. Vilka förhoppningar har du på nya varumärken som kan sätta sin prägel på Vita?
- Jag tror att såväl nya produkter som gamla serier är oerhört viktiga. Våra fans älskar ju våra stora titlar, såsom Uncharted. De vill spela dessa på en ny plattform. Så det är viktigt att vi tar med dessa storspel och anpassar dem för den nya enheten. Men nya varumärken är lika viktiga när man släpper en ny plattform. Särskilt när den plattformen innehåller ett visst mått av innovation. Att börja en ny serie är att jobba förutsättningslöst och utvecklarna har en möjlighet att göra något riktigt coolt. Som Reality Fighters, Escape Plan och Little Deviants, som vi tror bidrar till att visa upp enhetens mångsidighet.

Vilka lärdomar och erfarenheter från arbetet med PSP anser du vara viktigast för Sony?
- Till att börja med var PSP vår första satsning på den portabla marknaden. Ett sådant projekt för med sig en hel del erfarenheter och PSP sålde i över sjuttio miljoner exemplar. De framgångarna gör oss väldigt nöjda. Så vi tar med oss alla lärdomar från detta in i PS Vita. Viktigast av allt är att vi förstått att vi måste vara särpräglade från konkurrensen, och vi måste satsa på storslagna spelupplevelser.

Så hur hanterar ni den nya konkurrenssituationen från mobiltelefoner, med en spelplattform man alltid bär med sig och där spelen är billiga?
- Det är så verkligheten ser ut. Så jag tror det viktigaste är att ha en produkt som sticker ut. Man måste erbjuda något som är genuint nyskapande och kvalitativt, som konkurrenterna inte kan ge. Jämför man PS Vita med en smartphone så är skillnaderna som spelplattformar enorma. Du har dubbla analogspakar, en vacker femtums OLED-skärm, hästkrafter under huven och en touchplatta på baksidan. Utöver detta har du välkända spel, nya spännande titlar och starka releasetitlar som sammantaget gör mig övertygad om att PS Vita blir ett måste för seriösa spelare som gillar bärbart. Dessutom tror vi att expansionen för billiga casualspel bidrar till att marknaden som helhet växer.


Till sist, skulle du kunna välja ut några personliga favoriter bland releasetitlarna?
- Till att börja med så älskar jag naturligtvis alla mina små bebisar. Men det är klart, att när det gäller att visa Vitas fulla potential i form av AAA-spel så sticker Uncharted ut från mängden, tack vare dubbla spakar och kompromisslöst actionäventyrande. Spel som Escape Plan visar upp en rolig och innovativ sida av vad Vita har att erbjudande. Och så har du ju ett spel som Little Big Planet strax efter releasen, och som på ett fantastiskt vis exemplifierar vad Vita har att erbjuda, vad gäller touchskärm, kreativitet och möjligheter att dela med sig till communityt. Det finns så mycket att välja bland, men där har du tre spel.

Hur mycket jag än hade önskat att intervjun fått vara längre och mer djupgående var det ändå svårt att känna någon besvikelse när jag min tid var slut och jag fick störta ner för trapporna för att äntligen få fingra på den smaskiga elektroniken. Efter en snabb vända till ett fikabord med norra halvklotets sämsta kaffe var det äntligen dags för lite kvalitetstid med Vita. Det visade sig finnas tre spel som bättre än några andra representerade mina intryck från dagen.


Escape Plan
Det tog cirka en minut innan jag hade kladdat ner ett "Otroligt mysigt!" i mitt anteckningsblock. Ja, jag kostade till och med på mig ett utropstecken, helt för min egen skull. Jag har svårt att beskriva Escape Plan utan att göra massvis av liknelser till annat älskvärt som passerat genom åren, även om sådant oftast brukar betyda själslösa hopplock utan känsla för helhet. Men tro mig när jag säger att ett mörker av Limbo-snitt, ljussättning som från en Musse Pigg-film från 30-talet och en inställning till döden och trial-and-error lånad från Super Meat Boy, är precis vad du önskar dig i februari.


Reality Fighters
Mycket utrymme gavs till en demonstration av en samling småspel kring temat augmented reality - förstärkt verklighet. Underhållningsvärdet kändes lågt när ett spel som handlade om två stridande stridsvagnar på det egna frukostbordet såg mest spännande ut. Men helt klart är att Sony är måna om att hitta rätt i den här nischen. Det enda fullprisspelet som stödde augmented reality hade dock vissa poänger.

På ytan kan Reality Fighters låta ganska substanslöst. Skanna in ditt ansikte och sätt detta på en slagskämpe. Välj sedan bland hundratals dräkter och fightingstilar som spänner mellan boxning och balett. Jag förväntade mig en riktig kalkonprodukt, men gladdes av en spelkontroll som långtifrån höll Capcomnivå, men som alls inte var dålig. Reality Fighters lär trots detta ha en relativt kort livslängd och Sony får leta vidare efter sitt trumfkort.


Uncharted: Golden Abyss
Detta är spelet som mer än något annat förkroppsligar allt vad Vita är och vill vara. För trots allt vad dubbla pekytor, gps, gyro och augmented reality heter så är dess största säljargument knivskarp grafik och dubbla analogspakar. Och då helst i en välkänd spelserie, känd främst från stationära konsoler, oftast med Vita-titlar utvecklade av andra än studion bakom huvudspelen. Uncharted har som bekant nått den status att det praktiskt taget räcker att inleda en Playstationtitel med ett versalt U för att produkten i fråga ska sälja i miljontals exemplar.

Därmed inte sagt att Naughty Dog har, eller tycks vara intresserade av att släppa något annat än superba spel. Det oerhört goda ryktet är helt enkelt synnerligen välförtjänt. Och av min teststund med Golden Abyss att döma så är Nathan Drake i goda händer även i sitt temporära boende hos Bend Studio. Att jämföra den grafiska skärpan med Uncharted 3 på en maffig TV är kanske inte helt rättvist, då upplevelsen är helt väsensskild på den mindre skärmen. Men snyggt är det, i alla ordets betydelser. Och variation ser inte ut att vara någon bristvara, då jag inom loppet av några minuter hunnit springa, klättra, smyga och skjuta på bästa matinémanér.


Under min heldag hann jag naturligtvis med mer än dessa tre spel. Mellan nacksmärtor orsakade av kriminellt oergonomiska arbetsställningar och en fantastisk chiligryta hann jag med ytterligare ett dussintal spel. Några av dem lyckades inte riktigt leva upp till förväntningarna. Det gäller till exempel Rayman Origins, som visserligen innehöll några intressanta moment, men vars tempo var för lågt för min smak. Jag hade dessutom trott att det skulle vara snyggare. Som alltid finns dock en viss reservation för att så här tidiga intryck kan komma att ändras.

Ett större glädjeämne var istället FIFA Football, som liksom namnet antyder inte är en direkt portning av FIFA 12, utan tycktes bygga på en äldre eller enklare motor. Det gjorde förvisso att känslan inte var så där magisk som annars, men det hindrade inte mig ifrån att ha riktigt skoj och nicka in ett par fina pärlor i matchen Gefle - Norrköping (Orlov i sjätte minuten, Mård i 39:e). Jag hade också oväntat kul med Michael Jackson: The Experience, där jag genom fingergester och infernalisk rytm dansade mig igenom "Beat It" ett par gånger.


Men säg den glädje som varar. Dörrarna till den välupplysta, blå byggnaden stängde för dagen och jag var snart på väg ut till flygplatsen igen. Under tågresan roade jag mig med Ticket to Ride på telefonen och kunde inte låta bli att tänka att en Vita hade lämpat sig särskilt väl en sån här gång. Helt enkelt att livet har sina stunder där det är klart motiverat att bära runt på två spelplattformar. Särskilt om en av dem har dubbla analogspakar, Little Big Planet, Uncharted och Escape Plan.