Det finns ingen som Sonic. I alla fall inte i spelvärlden. Framförallt
finns det inga som Sonics fans. För att hitta en motsvarighet behöver vi egentligen titta ut till musikvärlden och ikoner så som Morrisey eller Michael Jackson, vars fans i blind kärlek följer dem genom alla deras lyckliga stunder så väl som de svåra. Som älskar sina idoler även när de inte tycks älska dem tillbaka. Sådana som Sonics fans.

I spelvärlden må det finnas eldsjälar som lägger timmar och tusenlappar på att klä ut sig till karaktärer från sina favoritrollspel, eller gamers som lever och dör online, med ljuset från skärmen som främsta sällskap. Men Sonics fans, de befinner sig i en helt annan liga. I snudd på religiöst tonade hemsidor ägnar de dagar och år åt att diskutera tonen på hans ögonfärg, fysiken på hans taggar eller skriva erotiska noveller om karaktärerna i spelen.

Vissa till och med gifter sig med honom. Andra lägger dagar och nätter på att skriva oändliga artiklar om hans 20-åriga historia i spelvärlden. En historia om uppgång, fall, besvikelse och ett evigt brinnande hopp. Den är inte alltid lycklig men den är Sonic the Hedgehogs historia.



På många sätt är Sonic the Hedgehogs historia också historien om
spelföretaget Sega. Vilket är snudd på oundvikligt eftersom ingen
spelkaraktär har definierat och burit sitt företag på samma sätt som
Sonic burit Sega. Även om Super Mario och Nintendo förstås ligger
väldigt nära i tanken. Men där Nintendo kunnat luta sig tillbaka på
ett stort bibliotek av klassiska spel och karaktärer, så har Sonic i
retrospekt varit den spelserie som, i princip helt ensam, definierat Segas storhet.



Det hela började dock för över 20 år sedan i Osaka, Japan. året
är 1988 och Nintendo äger hela spelvärlden. Inget ser ut att
någonsin kunna ändra på detta. Vid det här laget heter det inte ens
att spela TV-spel. Det heter att spela Nintendo. I Osaka skall snart två japaner med varsitt nördigt intresse mötas. Yuji Naka som är
programmerare och snudd på besatt av höga hastigheter i alla dess former och Naoto Ohshima som avgudar allt som rör den västerländska superhjälte-kulturen. Just nu är de ovetande om varandra, men en dag skall de tillsammans förändra världen med hjälp av en blå igelkott.



Vid det här laget närmar sig Segas nya 16-bitars konsol, Sega Mega
Drive, döden. Trots att motståndet utgörs av Nintendos lilla grå
spellåda på enbart 8 bitar så kan inget just nu tävla med NES:ens
spelbibliotek. Som om inte det var illa nog så har Nintendo dessutom en ny konsol på väg, Super Nintendo. Sega har satsat hårt på marknadsföring av sin nya konsol genom fräsiga reklamer som uppmärksammar konsolens "blast processing" men ligger ändå
obönhörligt efter.

Året därpå, 1989, väljer Sega att skrota Alex Kidd som sin maskot,
samtidigt som man utlyser en tävling för att skapa Segas nya maskot som skall få ett alldeles eget spel. Över tvåhundra förslag kommer in från karriärhungriga Sega-anställda som vill klättra i graderna. Bland finalisterna finns en kanin, ett bältdjur, en björn och en Theodore Roosevelt-liknande gubbe i pyjamas.

Mest uppseendeväckande är dock Naoto Ohshimas blå igelkott. Han kallar honom för Mr. Needlemouse och han beskrivs som en karaktär med attityd, designad för att springa i loopar i höga hastigheter. Designen hade Ohshima baserat på flera olika källor.

De röda skorna var en kombination av Michael Jacksonsons stövlar från Bad-albumets omslagsbild, blandat med den ikoniska röda färgen från jultomten. Sonics kaxiga attityd kom från den amerikanska mentaliteten med ingen mindre än presidentkandidaten Bill Clinton som modell. Igelkottens blå färg härstammade givetvis från Segas blå företagslogo. Segas ledning såg potential i projektet och visste direkt vem som var rätt man för jobbet. Företagets allra största fartfantast.



Yuji Naka hade vid det här laget redan byggt upp något av ett kändisskap på Sega tack vare sitt arbete med Phantasy Star-spelen och var omtalad som en extremt duktig programmerare. Tillsammans med Naoto Ohshima som karaktärsdesigner och Hirokazu Yasuhara som leveldesigner och regissör, bildade man 1990 ett utvecklingsteam vars snudd på revolutionära mål var att göra ett spel som kunde störta kungen av TV-spel, Nintendo. Men först behövdes ett namnbyte. Mr. Neeldemouse blev Sonic the Hedgehog och teamet blev Sonic Team. Spelhistoria var skapad och en ikon född.

Idén för Sonic-spelet var att göra ett plattforms-spel centrerat kring fart, som kunde stå ut bland mängderna av marknadens Super Mario-kloner. Sonic skulle även bli en frihetskämpe som slogs mot den onde vetenskapsmannen Dr. Ivo "Eggman" Robotnick. Yuji Naka berättar.

"Jag hade förstås spelat Super Mario Bros många gånger, men jag
ville så gärna göra ett spel som var mer fokuserat kring fart. För
det roligaste i Super Mario var ju när jag klarade av en bana snabbt."



För att lyckas med detta så gavs Sonic en så kallad spinattack, där
han likt den igelkott han var, kurade ihop sig till en snudd på osårbar blå boll. Detta möjliggjorde för Sonic att besegra fiender och ta sig förbi hinder i spelet, utan att för den sakens skull förlora något momentum. Fart var livsviktigt för spelet och prototypen för Sonic the Hedgehog var till och med så snabb att den behövde saktas ner.

Yuji Naka själv hävdar att det från början knappt gick att spela spelet utan att bli åksjuk. En annan anledning till att spelet saktades ner var också för att svårighetsgraden inte skulle bli för hög. Leveldesignern och regissören Yasuhara berättar:

"Den amerikanska publiken vid den här tiden, var generellt mer
intresserad av att spel skulle vara utmanande än den japanska publiken som var mer casual i sitt spelande. Utmaningen med Sonic var därför att lyckas göra ett spel för båda de här typerna av spelare."

Under tiden som detta sker bygger också karaktärsdesignern Ohshima vidare på Sonics bakgrund. Sonic blir nu sångare i ett eget rockband tillsammans med ett gäng andra antropomorfa djur. Han får även huggtänder och en kurvig människoflickvän vid namn Madonna. Segas amerikanska kontor, Sega of America, börjar vid det här laget oroa sig för att Sonics japanska estetik inte kommer att gå hem hos de amerikanska konsumenterna.



Tom Kalinske, VD för Sega of America, och tidigare även VD för Mattel (företaget bakom Barbie), designar därför om Sonic för att anpassas till den amerikanska marknaden. Mangadragen i utseendet och den japanska stilen tonas ner och Sonic ges ett mer knubbigt, kompakt och cartoonigt utseende. Rockbandet, huggtänderna och den voluptuösa flickvännen Madonna tas bort helt. Som följd blir Segas huvudkontor i Japan rasande. De hatade den nye Sonic och kohandeln som de tyckte Tom Kalinske bedrev med marknadsmätningarna. Yuji Naka berättar själv.

"Jag hatade verkligen den nya designen på Sonic och var väldigt orolig för hur konsumenterna skulle bemöta karaktären. Fast så här i efterhand var det förmodligen en av orsakerna till att Sonic lyckades. Segas kontor i Japan gick hur som helst med på den nya designen på karaktären efter flera konfliktfyllda möten med Sega of America. Flera månader av 21 timmar långa arbetsdagar senare är Sonic the Hedgehog klart. Den 23 Juni 1991 släpps spelet och Sonic Team har hållit sin tajta deadline.



Den blå igelkotten anländer tillsammans med en aggressiv
marknadsföringsstrategi som involverar dyra TV-reklamer och en massiv köpcentrumsturné i USA. Kriget mellan Sega och Nintendo är i full gång, med Sega i klart underläge där varje dollar de pumpade in i marknadsföring mötes av 15 dollar från Nintendos sida. Ändå börjar Nintendos andelar av spelmarknaden att krympa. Åtminstone lite.

För första gången på länge så går det bra för Sega. Riktigt bra till och med. Sonic the Hedgehog ser ut att sälja en miljon enheter innan årets slut. Sega vill dock ha del av den massiva julmarknaden och Tom Kalinske lägger tillsammans med Segas vice VD, Shinobu Toyota, fram en för tiden väldigt udda idé. De ska ge bort Sonic the Hedgehog, sitt hetaste spel, tillsammans med köpet av Sega Mega Drive-konsolen. Toyota berättar.

"Vår chef sa till oss: "Är ni galna? Vi tjänar våra pengar på
mjukvara och ni vill ge bort vår bästa titel!?". Han ställde sig upp
och sparkade omkull stolen han suttit på, varpå han stormade ut ur
konferensrummet. I dörröppningen stannade han upp och mitt i raseriet fräste han: "Om ni tror att det är det rätta att göra... gör
det!".



Och så blev det. Sega gav bort Sonic the Hedgehog mitt under den brinnande julhandeln. Succén lät inte vänta på sig. Mega Drive sålde nära på dubbelt så mycket som Super Nintendo under julhandeln det året. Totalt skulle paketet vid generationens slut ha sålt i hela 15 miljoner exemplar. Strategin var så lyckad att Nintendo för första gången sen TV-spelskraschen förlorade marknads-majoriteten till Sega. Det omöjliga hade hänt. Jätten hade fallit och festen hos Sega varade länge.Efter den massiva succén så sätter arbetet direkt igång med Sonic the Hedgehog 2.

Utvecklingen flyttas från Japan till Segas nya kontor i Kalifornien eftersom det amerikanska gensvaret för spelen varit så starkt. Det nya spelet introducerar ett flerspelarläge och en ny karaktär, Tails, en tvåsvansad räv som har Sonic som sin största idol. Spelet släpps till jublande försäljningssiffror och kritikerkårer. Idag betraktas det som spelet där Sonic Team fick alla rätt samtidigt.

Äventyret var större och bandesignen arbetade mycket skickligare med de höga hastigheterna. I det första spelet sattes ofta oundvikliga hinder ut mitt i Sonics väg som saktade ner spelandet, medan i Sonic the Hedgehog 2 hittades en helt annan naturlig balans mellan fart och utmaning. Samtidigt som spelet släpps börjar även Segas marknadsföring av Sonic närma sig smått absurda nivåer. The Blue Blur skall synas exakt överallt.



Leksaker, TV-serier, T-shirts, sängkläder, McDonalds Happy Meals,
serietidningar, musikskivor och egna produktlinjer med pasta, deodorant, choklad och flingor. Sonic dyker upp som cameo i The Simpsons och till och med som en gigantisk ballongfigur i New Yorks ärliga thanksgiving-parad som den första TV-spelsfiguren någonsin. Kort sagt fanns världens snabbaste igelkott exakt överallt och till sådan grad att undersökningar i USA visade att Sonic the Hedgehog, för barn, var mer igenkänlig än självaste Musse Pigg. En figur som funnits i rampljuset under flera generationer.



Sonics guldålder visade inga tecken på att sluta och skulle nu gå in i sin nästa fas med ett spel så episkt, så enormt, så otroligt fantastiskt att det skulle sträcka sig över två Sega Mega Drive-kassetter istället för en enstaka. Under 1994 släpps Sonic the Hedgehog 3 och Sonic & Knuckles. Det senare spelets kassett går att sätta ihop och kombinera med de tidigare Sonic-spelen för att låsa upp nytt innehåll.

Sätts Sonic the Hedgehog in i Sonic & Knuckles så fick du full tillgång till ett helt nytt spel baserat på bonusbanorna i Sonic 3 och Sonic & Knuckles. Sätts Sonic the Hedgehog 2 in så fick du möjligheten att spela igenom hela Sonic 2 med den nya karaktären Knuckles, en röd myrslok med rastaflätor och skor inspirerade av Jamaicas flagga. Och slutligen, satte du i Sonic the Hedgehog 3 så fick du tillgång till hela det gigantiska plattformsäventyret Sonic the Hedgehog 3 & Knuckles som sträckte sig över 14 banor, gick att spela med flera uppsättningar karaktärer och visade spelets historia från flera olika vinklar. Sett till resten av spelvärlden så är Sonic 3 & Knuckles ett unikum, då såväl som nu.



Vid den här punkten i historien är debatten om vem som är den
största spelikonen mellan Super Mario och Sonic the Hedgehog en fullt logisk diskussion att föra runt om i världen. Både vad gäller
exponering, kvalité på spelen, försäljningssiffror och fans är de
två i princip jämlika. Sonic hade lyckats med allt detta inom loppet av en femårsperiod och hans framgäng visade inga tecken på att avta. Vad kunde någonsin gå fel?

Mycket, skulle det visa sig.

Orsakerna till vad som händer senare i historien är ofta omdebatterade. Vanligen brukar skulden läggas på att Sega i hybris försöker mjölka pengar ur en serie produkter som inte förtjänar att mjölkas pengar ur. Sega börjar i vilket fall att utveckla nya tillägg till Mega Drive för att förlänga konsolens livslängd. Först kommer ett CD-tillägg vid namn Sega CD som marknadsförs tillsammans med ett nytt Sonic-spel, Sonic CD. Konsoltillägget går trögt i försäljningen men istället för att satsa på att släppa sin nya konsol, Sega Saturn, så utvecklar Sega ytterligare ett Mega Drive-tillägg kallat Sega 32X och som marknadsförs med Sonic spin-off-spelet Knuckles Chaotix.



När Sega Saturn sedan släpps så blir den snabbt till mos mellan Nintendos nya 64-bitarskonsol och den nya utmanaren Playstation. Skulden läggs på dålig timing, bristen på spel, den skyhöga prislappen och på att det kommande spelet Sonic X-treme fastnar i utvecklingen och läggs ner. Istället får Segapubliken nöja sig med två undermåliga Sonic-spel från engelska studion Traveller's Tales, Sonic 3D och Sonic R. Försäljningen går fruktansvärt och under tiden säljer Super Mario 64 i 11 miljoner exemplar och på Playstation startar den ena succéserien efter den andra. Igelkotten hade blivit överkörd.



I den femte konsolgenerationen dominerade Nintendo och Sony helt och hållet medan Sonic och Sega tog till reträtten för att invänta nya bättre tider. När nästa generation stundade så var ambitionen klar.
De skulle bli bäst. Yuji Naka som vid det här laget inte arbetat med
Sonic-spelen sedan den ursrpungliga trilogin till Mega Drive, lockades nu tillbaka till Sonic Team med Segas nya utlovade teknikmonster till konsol, vars namn skulle symbolisera företagets alla ambitioner, drömmar och förhoppningar, Dreamcast. 1999-9-9 var datumet den släpptes tillsammans med det efterlängtade Sonic Adventure. Idag betraktat som ett trasigt spel, strösslat av buggar och vilsen speldesign. Men när det släpptes, då var det Gud.



I alla fall för Sonic-fansen. För Sonic Team hade lyckats med det till synes omöjliga. Att överföra de svindlande hastigheterna från originalet till ett 3D-perspektiv där stränder, byggnader och vulkaner blåste förbi i igelkottens periferi. Sonic var tillbaka och lyckan bland fansen var total. Trots att konsolen var bra mycket bättre än den halvhjärtade Saturnen, med både ett enastående spelbibliotek samt att det var den första konsolen som stödde en ganska häftig grej som på den tiden kallades internet, så var konkurrensen från Playstation 2 alldeles för hård. Dreamcast lades ner i mars 2001 och Sega utannonserade att det skulle bli Segas sista konsol. Sonic var hemlös.



Efter Dreamcasts bortgång så fortsatte Sonic att söka efter en
identitet och plats i den nya teknikens värld av tredimensionellt
spelande. Något som han fortfarande gör än idag, tio år senare.
Sonics 2000-tal var hårt. Hos den tidigare fienden Nintendo fick han ett nytt hem och Sonic Adventure 2 som släpptes till den redan avlidna Dreamcasten fick bli ett av debutspelen till Nintendos Gamecube.

Dreamcast-versionen kallades för ett vackert avsked. Gamecube-versionen för rent skräp. Mellan detta hade det gått blott 8 månader och om något så var Gamecube-versionen egentligen den bättre av de båda. Fast redan på denna korta tid så hade världen hunnit tröttna på Sonic och gått vidare. De kommande åren skulle Sonic ge ytterligare skäl till varför världen inte heller behövde vända sig om.



Sonic Team, nu under ledning av Sonic Adventure-designern Takashi Iizuka, skaffade sig snart en ny vision. Sonic the Hedgehog skulle tack vare de nya multiformatsmöjligheterna bli större än självaste Pokémon. Sonic-titlarna skulle mångdubblas i antal och släppas till alla möjliga format flera gånger per år. Det hela resulterade i spel som Sonic Heroes, Sonic Riders, Sonic Rivals och Shadow the Hedgehog. Även om försäljningen gick fint (det var ju trots allt Sonic på omslaget) så visade alla spelen på en tydlig nedförsbacke i kvalité för serien. Spelandet blev allt mer ofokuserat och det enda som tillkom var fler gimmicks och fler av Sonics neonfärgade skogsvänner.



På Tokyo Game Show 2005 visade Sega upp det som skulle bli nästa stora Sonic-spel bortom alla spin-offs, såväl som det första Sonic-spelet för den nya generationens konsoler, "Sonic the Hedgehog", idag mer känt som Sonic 360, eller Sonic 2006. Det går knappt att föreställa sig det idag, men Sonic the Hedgehog till Xbox 360 och Playstation 3 var ett av 2006 års hetaste spel.

Vilket förstås var innan det släpptes. Idag ser folk på det som det kanske sämsta spelet i Sonic-serien och en av tidernas största besvikelser. Istället för ett Sonic-spel hade Sonic Team valt att göra en enastående buggfest som kretsade kring en fanfictionvärdig melodram om Sonics kärleks-förhållande med en mänsklig prinsessa. Fansen, kritikerna, spelvärlden, ingen kunde knappt tro sina ögon. Och inte blev det bättre.



Under den andra hälften 2000-talet fortsatte Sonic att experimentera med märkligt spelinnehåll vilket resulterade i en serie bokbaserade spel till Nintendo Wii där Sonic hamnade i både Tusen och en Natt (Sonic and the Secret Rings) såväl som legenden om Kung Arthur (Sonic and the Black Knight). Utöver det bjöd Sonic Team även på det ökända Sonic Unleashed där Sonic förvandlades till en igelkottsulv och ett märkligt rollspelssamarbete med Bioware, betitlat Sonic Chronicles: The Dark Brotherhood. Samtliga spel sågades av kritiker såväl som fans.



Sonics beteende under 2000-talet har givit upphov till något som brukar kallas för "The Sonic Cycle". Ett ondsint kretslopp där de första bilderna från varje nytt Sonic-spel på nytt sätter spelvärldens
förhoppningar i brand. Sonic är tillbaka! Varpå ytterligare bilder
dyker upp som avslöjar nya gimmickar och ett oförändrat spelande. Hoppet sjunker något men alla håller tummarna och hoppas på det
bästa. När spelet väl släpps så är det uselt och spelvärlden
lovar dyrt och heligt att den aldrig skall låta sig luras igen. Sen
släpps bilderna för nästa Sonic-spel och cykeln börjar om på nytt.
Snart har den snurrat i tio år.



Idag finns det ingen spelhjälte som betyder så otroligt mycket för vissa och absolut ingenting för alla andra. En del hävdar att han enbart lever på arvet från hans karriärs första tre år. Andra att Sonic än idag kommer med fantastiska spel om än att de undgår den stora massan, så som Sonic Advance- och Sonic Rush-serien till Gameboy Advance och Nintendo DS eller 2010 års Sonic Colours till Wii. För varje nytt spel som ut-annonserats de senaste åren så har hoppet om igelkottens återkomst alltid väckts till liv. Oavsett hur många snedsteg som än ligger i bagaget. Frågan är om det bara är självplågeri eller kanske rentav den renaste formen av gamerkärlek som spelvärlden någonsin fått uppleva? För när allt kommer kring så finns det ingen som Sonic the Hedgehog.