Dolda budskap i spel är bland det roligaste som finns, tycker jag. Genom åren har det bevisats om och om igen att av alla former av underhållning är det just spel som fått de mest hängivna fansen. Vi går det där extra steget, lusläser varenda textrad och analyserar varenda hörn i varenda bildruta i spelen vi älskar allra mest. Ta de sjungande vaktrobotarna i slutsekvensen av Portal 2 som ett första exempel.

Visste du att den italienska sången i själva verket är en blinkning som ändrar på allt vad man trodde sig veta om relationen mellan Chell och GLaDOS? Hur skulle man veta det om man inte vände sig till våra italiensktalande vänner? Direkt översatt går texten ungefär såhär:

Min kära vackra älskling.
Mitt barn... Åh, Chell...
Jag vördar henne. Farväl min älskling.
Min kära flicka. Varför går du inte din väg? Bort från forskningen.
Min kära, kära flicka. Mitt barn.

Genast skapas en helt ny dimension till spelet, och plötsligt har jag varit med om så mycket mer än ett underhållande pusselspel med ambitiös, humorinriktad, story. Men bara för att jag själv började fundera. Bara genom att jag letade själv.



Kanske ännu bättre är de dolda budskap där alla verkar ha olika åsikter om hur man egentligen ska tolka dem. Indie-spelet Braid erbjuder ett klockrent exempel.

På spelets allra sista bana hittar man till slut kvinnan som under de senaste timmarna varit så ofantligt betydelsefull, utan att ens vara närvarande. Hon lyckas smita ur en ond riddares grepp och springer tillsammans med spelets huvudkaraktär genom en labyrint av kluriga pussel på två nivåer där hon hjälper till genom att öppna passager som annars skulle ha varit stängda för vår protagonist.

När man till sist kommer hem till henne går hon in genom huvudingången samtidigt som spelets huvudkaraktär ställer sig vid fönstret på baksidan. Här går det upp för mig. Här rämnar allt jag trodde mig veta om spelet. Om kärlek. Om livet. Det här är inte slutet. Det här är början. Jag väljer att spola tillbaka tiden och får därmed se exakt vad som egentligen utspelat sig hela tiden.



Huvudkaraktären är i själva verket spelets antagonist och kvinnans ex-make som står och spionerar utanför hennes fönster där hon sover. Kvinnan vaknar och blir i själva verket jagad genom labyrinten där hon försöker stänga igen passagerna för honom. Till slut kommer hon fram till tidigare nämnda riddare, men den här gången hoppar hon upp i famnen på honom.

Riddaren var ond i huvudkaraktärens ögon, och han själv var en hjälte. I själva verket har han varit så besatt av henne efter att hon träffat en ny man att han inte kunnat acceptera sina egna misstag. The end is the beginning, och gåshuden på mina armar släppte inte på flera minuter.

Det kanske allra bästa påskägget i Braid får man se om man lyckas få tag på kvinnan vilket går genom lite trix. Vid direkt beröring sprängs hon. Pang. Det är allt. Det kan aldrig vara han och hon. Tomheten är total. Precis som hopplös kärlek är i verkligheten. Men det kanske bara är för mig? För dig kanske det symboliserar något helt annat?



Det sista jag vill prata om är Zelda-serien. Den är proppfull av påskägg och dolda budskap, men min favorit är definitivt det mycket omtalade ämnet som behandlar teorin om Zeldas splittrade tidslinje.

Det finns inget skrivet i sten vad gäller tidslinjen i Zelda och vilket spel som kronologiskt sett kommer först i ordningen. Personligen tycker jag som spelat varenda spel i serien att tidigare nämnda teori om en separerad tidslinje känns logisk, och framförallt mest spännande.

Den teorin utnyttjar faktumet att Link färdas fram och tillbaka i tiden i Ocarina of Time. När Ganondorf besegrats skickade Zelda "hem" Link till den tiden då han började sitt äventyr så att han skulle få uppleva sin barndom, också, istället för att hoppa över puberteten och andra väsentliga kapitel av varje individs liv.



Detta innebär att det helt plötsligt finns två tidslinjer att hålla reda på. En där Link finns kvar i Hyrule, som den enda varelse som ens vet om vilket öde han räddat världen ifrån, och en där Zelda ensam står kvar när Link skickats "hem", där Hylianerna, Zoras, Gorons, och Kokiris lidit svåra förluster, men där ondskan trots allt är besegrad. Om vi först riktar in oss på den andra tidslinjen, så kan vi konstatera att Link inte finns kvar.

Inför Gamecube-äventyret Wind Waker kommer Ganondorf tillbaka till detta Hyrule, på ett eller annat sätt. Utan någon Hero of Time att försvara landet, tvingas gudarna Din, Nayru och Farore (som tillsammans utgör Triforcen) att förstöra Triforcen och försegla de sju bitarna av den under ett enormt hav.

De förseglar alltså hela Hyrule under vatten, där endast bergstopparna sticker upp, och blir per definition öar. Det här bör ju, om något, hålla Ganondorf borta.
Så ligger det alltså till med storyn bakom The Wind Waker! Kanske.. Som sagt, inget är skrivet i sten, och det är det som är så roligt.



Om vi ser till den första tidslinjen, så vet vi att Link finns kvar i Hyrule, som barn. Vi vet även att han var inne i The Lost Woods, trots att han egentligen aldrig var någon Kokiri, och om man gjort sin hemläxa ordentligt så vet man att folk som går in i The Lost Woods utan fé straffas med det här fruktansvärda ödet.

Alltså: man kan, med viss problematik, påstå att Link gått in i The Lost Woods utan fé, eftersom att han som bekant är en människa, och ingen Kokiri. Här delar sig, som så ofta, gamers i två läger och bråkar och har ihjäl varran, men personligen väljer jag att tro på att Link faktiskt förvandlas till en Stalfos någon gång under hans vuxendom. Den vuxendom som automatiskt följer efter att han blivit tillbakaskickad i tiden av Zelda, det vill säga (puh!).

Belägg för detta fick vi i Twilight Princess där en senare Link (just ja, det finns massvis med Linkar. Jag skulle anta att Din, Nayru och Farore väljer ut vissa barn när det krävs) möter Ocarina of Time-Link i Stalfos-form genom att vissla klassiska Zelda-melodier på grässtrån. Ocarina-Link lär Twilight-Link att slåss som en ordentlig karl och passar även på att citera Happy Mask Salesman från Majora's Mask, så vi kan ju ta den vevan också när vi ändå är igång.



Det svävar nämligen friska teorier om att Termina, landet där Majora's Mask utspelar sig, inte alls existerar, utan bara är en förlängning av Ocarina-Links psykotiska depression som beror på ett skogsbarn, som i Ocarina of Time passade på att häva ur sig att Link antagligen kommer att förvandlas till tidigare nämnda Stalfos.

Om vi väljer att tro på den teorin så får Link i Termina uppleva hela sitt liv under komprimerad tid, genom att gestalta en Deku Scrub (infantil barndom), Zora (ungdom med tillhörande ungdomskärlek, om vi får sväva lite) och Goron (vuxendom och ansvar).

Till slut, efter att ha samlat alla masker i spelet, blir Link fulländad i och med Fierce Deity-masken. Under tiden kan vi passa på att referera till Skull kid som den barnsliga omogenhet som Link måste övervinna för att bli ett med sitt sorgliga öde.



Jag väljer att tro på en separerad tidslinje, som sagt, och jag gräver även med glädje ner mig i teorier om allt som har med Zelda att göra. Huruvida jag tror på allt som skrivs och sägs är en annan femma. Och det hela är befängt egentligen. Hur kan man tro på något som så uppenbart är skapat i underhållningssyfte och inget annat?

Personligen hoppas jag att jag aldrig finner alla svar, utan alltid fortsätter leta. För dolda budskap är dolda av en anledning.


Den första delen av Berättande i spel hittar du här: I valet och kvalet

Den andra delen av Berättande i spel hittar du här: Spelmanusets evolution