Jag var rädd, och det med all rätta. Att åka upp till Summer Meet som nykomling i redaktionen är snudd på synonymt med att acceptera tre dagar av total fysisk dekadens. För ni minns väl förra året? Godiset och den överdimensionerade maten täckte varje yta av varje möbel, halva redaktionen blev blind, och Jespers övergrepp på Ranta i badhusparken finns dokumenterat både i skrift och på film. Nu var det min tur...

När jag anlände i gemytliga Östersund klockan halv sju på fredag morgon blev jag dels kompis med en trädgårdsintresserad tant som ville ha hjälp med taxi och dels upplockad av Jonas Mäkis fru tillika ex-redaktionsmedlem Sophie Warnie Daz Bubbelgheum®.

Tio minuter senare låg jag, livrädd och ensam, under en 200 kg tung hylla proppad med Transformers-figurer. Väggen där hyllan är fäst knakade oroväckande samtidigt som jag höll utkik efter Mäkis beryktade urinillrar.

När jag precis började känna mig säker på att illrarna sov, eller var döda, hörde jag ett massivt plask från vad som visade sig vara två gigantiska sköldpaddor. Sophie ropade att "de minsann är så snälla så", och efter den långa resan var jag trots allt tillräckligt trött för att somna in i några timmar.

När jag vaknade av att Mäki - japp, semikändisen från Gamereactor, Jonas Mäki - skakade om mig och samtidigt berättade om dagen framför oss insåg jag direkt att alla rykten varit sanna. Jonas "Dr Bacon" Mäki är den man i hela världen som pratar absolut snabbast. Utan konkurrens.



Uppvuxen och fostrad i Värmland med mamma älgs lugn i fokus kontrasterade jag überkarln ungefär så mycket som bör vara mänskligt möjligt när jag både var morgontrött och i en främmande stad över en frukost som i slutändan visade upp precis hur gästvänlig familjen Mäki De Humelghem faktiskt är. Att plocka upp en människa man aldrig träffat förut klockan sju på morgonen för att sedan erbjuda både husrum och mat kan bara räknas som översnällt. Tack för det.

När vi druckit färdigt varsitt stop av det starkaste kaffet jag någonsin druckit i hela mitt liv (som förklarar Mäkis höga tempo) sa vi hejdå till Sophie och for in till redaktionen. En strålande dag mötte oss när vi klev ur Mäkis dieseldrivna vrål-audi och en strålande glad Petter Hegevall hälsade med frasen "vilket hår du har!" varpå händer skakades.



För mig var det här en stor dag. Många års läsande på Gamereactor leder förstås till att man känner igen många roliga detaljer på redaktionen. Head Crabben, Petters musmatta, Dead Rising-slagträt och köksknivarna är bara några exempel. För Petter och Mäki är det här vardag och en trevlig stämning lade sig genast när vi bekantade oss och småpratade.

Klockan närmade sig 12:30 och Erik Nilsson Ranta var precis i krokarna på en buss ifrån Gällivare. Vi mötte upp den leende filmgalningen och gick sedan med bestämda steg mot badhusparken via Östersunds bästa kebabhak.

Vackert fågelkvitter ackompanjerat av storsjöns stilla skvalpande i perfekt symbios med en smakupplevelse värdig gudarna är vad vi väntade oss. Ångestkantad, svinarg, dödsmetal varvat med hip hop, S.S Thomés tuta och oundvikligt, slafsigt, stressätande är vad vi fick. Petter protesterade genom att skrika "tyst!" för allt vad halsen mäktade med. Flera gånger. Jag och Ranta skrattade, Mäki var van.

När vi ätit upp började sångaren i det skitarga dödsmetalbandet skandera ordet "Smördegskaka" över hela parken och vi kände allihopa att det var dags att möta upp resten av redaktionen. Här någonstans myntades uttrycket Jesper eller kolera, vilket kräver sin bakgrundshistoria. Jag tar det snabbt.

Jesper är världens argaste man. På riktigt. Jag råkade kalla honom Jerker under E3-stressen och han berättade då att jag var ohotad etta på hans att-döda-lista, förklarade detaljerat hur han skulle smeka, älska och till sist döda för att sedan fråga mig om jag har fått en eldgaffel i ansiktet någon gång.



"Smördegskaka" eller dödsstryk alltså. Jesper eller kolera. Vi hann precis till stationen innan tåget lunkade in på 4 km/h. Ut steg Christoffer, Henrik, Johan och till sist Jesper, och jag mindes så väl de skräckinjagande orden... "Vid ögonkontakt, Oskar, vid ögonkontakt..."

Glada i hågen tog gamla kollegor i hand och log, men Jesper var i sin egen värld. Vid ögonkontakt, som utlovat, tog han av sig klockan, placerade den i handflatan, jagade ikapp mig och drämde till mig över kindbenet innan han skrek Steinholtz, som precis klivit av en buss, i ansiktet.

Här började Summer Meet på riktigt. Viktor, Love, och Mathias fick tyvärr ställa in i sista minuten och Elfving rullade in någon timme senare, men här började sagan verkligen på riktigt. Efter att ha bekantat oss med varandra i ungefär 20 minuter var det dags för det årliga dunderbesöket till matvaruhandeln, och efter att ha klämt och känt på våra biceps valde Petter ut Ranta, Jesper och Henrik till uppdraget.



I vanliga fall känns en trip till ett köpcentrum som något vardagligt och tråkigt, men det här var inget vanligt fall. När Evo:n rullade in utanför redaktionen med vad som måste vara den största samlingen matkassar jag någonsin sett i hela mitt liv rös jag faktiskt lite grand, på samma sätt som man ryser när Sam håller sitt tal för Frodo i Sagan om de två tornen. "Mäkiskt", tänkte jag.

Innehållet i kassarna känner den trogne Gamereactorläsaren redan till, men för dig som inte riktigt hängt med i svängarna kan jag tala om att ett av Petters absoluta favoritintressen är att göda skribenter under Summer Meet. När karln kan skriva på sitt CV att han ökat Emil Halls kroppsmassa med 800 % så får man utgå från att han kan sina saker.



Att memorera (eller ens skriva ned) alla komponenter som trycktes in i kylskåpet under loppet av den här kvarten är en ren omöjlighet, men det enda kravet på precis all mat, smörstekt bacon som giganto-korv, var att man ska bli ordentligt grov och fet. Räkna sedan in tio kilo godis på det plus tvångsfrossande under hela helgen och du har en farligt dödlig ekvation.



När vi åt godis i godan ro plockade Ranta fram en stol ur ett rör och passade på att ivrigt berätta om att stolen minsann är ihopfällbar som ett "rhaeuwhr". Någon påpekade gällivaredialekten och ordet rör (som hädanefter uttalas "rhaeuwhr") skall förevigt komma att associeras till filmrecensentens salta tårar och övriga redaktionens tusentals rhauwhr-skämt med efterföljande, tillhörande, gapskratt under resten av Summer Meet.



När vi precis ätit oss mätta på godis och skadeglädje berättade Petter att det började bli dags att hämta pizza. Vad man ville ha på bestämde man inte förrän 16 pizzor låg uppdukade på bordet, och en enkel uträkning talar om att det blir nästan två pizzor per man. Typ. Nästan.

Det hela urartade till en matätartävling där Chrille tog hem segern med sju (7!) rejäla bitar varpå Jesper slet sönder Petters gymutrustning och skrek rakt ut att han aldrig köpt light-läsk. Resten av oss satt förbluffade, mätta, och stirrade ut över berget av godis och mat och insåg att det här skulle komma att bli en utmaning för tjocktarmen.



När solen så sakteliga smög sig ned över hustaken hade spelskribenterna städat rent på bordet och höll nu ett långvarigt, vildsint, möte om vår kommande lista över de 100 bästa spelen genom tiderna. Petter passade även på att avtäcka den nya webdesignen på vilket Jesper starkt hävdade att han ville dö som en man som älskar Tenis.



När vi var färdiga och nöjda hade klockan tickat in på småtimmarna. Filmrecensenterna hade, under tystnad, bevittnat hur Emil Hall spelade igenom hela Rez HD på Petters projektor. De såg rädda ut, och det var definitivt dags att gå och lägga sig. Alla smög iväg till respektive övernattningsrum utom Jesper och Ranta som försiktigt lade sig på varsin sida i Petters säng.



Dagen därpå bjöd Östersund återigen på en fantastisk morgon. Lugnt och harmoniskt steg jag upp, totalt ovetandes om hur den här dagen skulle komma att förändra mitt liv, och väckte Henrik och Johan. "Lördagen. Tävlingsdagen..." tänkte jag för mig själv. "Kanske blir det jag som plockar hem någon seger?"

Efter dödsfrükost (bestående av tidigare nämnda smörstekta bacon och våldskorv samt allt annat man någonsin kan tänka sig eller önska sig på ett frukostbord) begav vi oss ner till Östersunds minigolfbana i badhusparken där vi delade in oss tre och tre för att lite flyt på spelet.



Kraven och förväntningarna var höga på redaktionens sportguru, Chrille, som trots Jonas Mäkis glåpord och psykningar puttade på lugnt och metodiskt in i det sista. Även Ranta gjorde bra ifrån sig vilket resulterade i det eleganta uttalandet "Sol, fläkt och vatten. Höga berg och en djup sjö. Det är i badhusparken vi är!". Djup tystnad följde.



Steinhholtz låg även han bra till efter en snudd på perfekt runda innan han stöp på mållinjen, slog 7, och skrek ut flera år av underliggande ilska i ansiktet på Elfving som det här året tog sig i mål på 97 slag.
Måldomare på sista hålet var Gamereactors egna analytiker Emil Hall, den ende utan syn, som dömde ut min klockrena hole in one utan pardon.



Under mina tårfyllda protester tog Jesper saken i egna händer, lyfte upp mig som en tyllvante, brottade ner mig på marken och poserade över sitt byte. Han skrattade. Jag grät.



Den totala överraskningen kom när Johan Bergström, som inte yttrat sig under hela minigolfrundan puttade in sig på 25 slag och därmed utklassade alla andra med hela 5 slag till andraplaceringen. Likt ett bergatroll från ungern sträckte han ut armarna och ylade under applåder.



Härnäst spenderade vi lite tid i Östersunds arkadhall där Elfving vann i biljard och Mäki avslöjade att om han någonsin skulle köpa en arkadmaskin så skulle det vara Crazy Taxi. Jesper och jag njöt måttligt med House of the Dead där förstnämnda sköt så många barn han mäktade med.

När det sedan var dags för Gamereactors första go-carttävling någonsin blickade många av oss nervöst ut över den lilla banan. "De går bara i 70 km/h" förklarade expediten. "Jesper Karlsson eller Christoffer Olsson i ryggen i 70 km/h" tänkte vi andra. Elfving hade hunnit bli blek i ansiktet. Petter började stamma fram ursäkter om dålig rygg och att det nog var bäst om han lät bli.



I första omgången utklassade ingen annan än jag motståndet bestående av Jesper, Christoffer och Emil. Med en varvtid på 19.67 placerade jag mig på en tredjeplats över Östersunds tio bästa tider i den senaste officiella go-carttävlingen och kände mig både överraskad och supernöjd innan jag tog upp resterna av min mobil ur fickan och insåg att den måste ha sprängts längs sarjen när jag körde om Jesper.



I andra omgången körde Mäki, Elfving och Steinholtzwülfer som om livet hängde på det, men lyckades ändå inte nå min varvtid. Evig ära låg alldeles runt hörnet, och när sista gänget förväntansfullt placerade sig i bilarna kunde jag inte låta bli att hoppas att de skulle fegköra, som tanter, allihopa.



Återigen visade sig Johan vara helt vansinnigt tävlingsinriktad när han spurtade, knödde och trängde sig förbi Henrik och Ranta till den grad då det nästan blev obehagligt att titta på. Sluttiden för Johan landade flera tiondelar under min och han krönte därmed sig själv, likt Napoleon före honom, till Summer Meets härskare.



Trots att ingen egentligen var hungrig efter dödsfrükosten var det ändock dags att trava ned till Östersunds bästa kinarestaurang där en mycket trevlig buffé med extra allt dukades upp. Efterrätten tog kål på oss allihopa utom Jesper som åt fyra stycken och spenderade resten av kvällen på redaktionens toalett som var som ett "rhaeuhr".



Den som läst Gamereactors tidigare Summer Meet-artiklar vet vad som händer under det här avsnittet av lördagkvällen. Allvaret lägger sig som en tät dimma på redaktionen och glada samtal byts plötsligt ut mot mördande blickar och väsande av dödshot. Det kan inte vara dags för något annat än...

Gamereactors årliga spelturnering, och med den evig ära och prestige. Att ens vara medlem i redaktionen kräver en outtömlig kunskap om spel, men att vara bäst när det väl gäller... Det kräver David(han som vann över Goliath)s mod, Annika Sörenstams fingerfärdighet och Ghandis visdom.

Rollen som Goliath spelas givetvis av Petter som på något överjävligt vis vunnit speltävlingen sex år i rad. Det skulle tävlas i NBA 2K5, Dirt 3, Monkey Ball, Guitar Hero: Warriors of Rock, Canabalt, Mortal Kombat, Doom och Tekken 6. Inga medel var otillåtna.



Tävlingen tog sin början i GR-lyans biograf där Emil stabilt tryckte in 12 straffar i NBA 2K5. Ranta påpekade att spelaren som bara står under korgen (som var som ett rhaeuhr) gjorde en rolig gnidande animation mot straffläggaren vilket resulterade i många barnförbjudna skämt under kvällens gång.

Jag, som aldrig spelat NBA 2K5 förut, fick in 10 straffar och kände att det kanske kan gå bra det här, men visst var jag lite orolig för vår sportgurus extremskills. När Chrille placerat handkontrollen i sina händer förväntade vi oss ett mirakel. Buggar, tricks, hemligheter, kanske rent av magi. Istället slog han 7 straffar, och missade lika många, på vilket han sökte tröst i hedersknyffeln Emil Halls knä. Mäkis glåpord lät inte vänta på sig.

Steinholtzwülfen satte med stor precision 14 straffar varpå Petter, som tidigare sagt att han var sämst i hela världen på straffskytte, drämde in hela 16. Allt medan Chrille grät som ett barn. Otippat nog tog Mäki hem den här grenen med imponerande 17 korgrusk.

Nästa spel som bredde ut sig över bioduken var Dirt 3 där Mäki fick börja, med motiveringen att han faktiskt vann förra grenen. Efter exakt 57 sekunder och 976 tusendelar sladdade han in sig på vad som på förhand såg ut som en riktigt bra tid i spelets Gymkhana-del. När Steinholtz körde på 51 sekunder och Johan på 49 började vi andra svettas ordentligt. Särskilt Henrik som aldrig tog sig i mål innan tiden rann ut.



Petter vrålåkte på 47 sekunder men fick se sig slagen av Jesper som för första gången på hela helgen fattade en lugn sinnesstämning och rann igenom hela banan på 46 sekunder och 172 tusendelar. Emil var den enda som lyckades med bedriften att köra i 8 km/h men ändå få bra tid.

När det således var dags för Super Monkey Ball delade redaktionen in sig i två läger om huruvida spelet faktiskt har världens fulaste design eller inte. Mönstret tycktes dock mynna ut i att nostalgiker älskar nostalgi. Hur den än må se ut.

Banan vi spelade på var precis så dödlig som man kunde tänka sig. Långsmal och full av hinder. Perfekt för att skilja männen från pojkarna, eller hardcore från casual. Alla utom Henrik lyckades ta sig i mål på sina tre försök, och den som landade på finast tid var Petter med Emil, Jesper och Steine tätt bakom.



Stämningen släppte lite på sig inför Guitar Hero: Warriors of Rock där Elfving på förhand utsetts som överlägsen förhandsfavorit. När resten av redaktionen plitade sig igenom Pantheras I'm Broken på "easy" eller "medium" satt plastgitarrgurun mest och såg uttråkad innan han slet åt sig guran och expert-spelade ihop så mycket poäng att Emil inte fick plats med alla siffrorna i tävlingsformuläret.

Både Henrik, Mäki och jag tog oss vatten över huvudet i val av svårighetsgrad och fick utstå den enorma skammen av att inte ta oss igenom hela låten.

Nästa gren har jag egentligen ingen aning om hur den tog sig med till tävlingen och när jag frågade visste ingen annan heller. "Det var Jespers idé" sa Petter. Canabalt heter iPad-spelet som går ut på att springa så långt som man bara kan i två dimensioner och därmed plocka poäng.

Exakt hur dåligt Canabalt fungerade som partyspel kan jag knappt sätta ord på. En åt gången spelade och resten satt och småpratade i väntan på sin tur. Eftersom att vi redan innan bestämde oss för att alla skulle få tre försök var ledde detta till oundviklig supertristress när Jesper tog ungefär en halvtimme på sig per försök.



När alla äntligen hade bränt sina tre försök hade det hunnit bli natt och Jesper hade storsegrat med Chrille, Emil och mig bakom sig. Känslan som infann sig när vi åter släckte ner i salongen och Mortal Kombat-loggan bredde ut sig över hela väggen var monumental för kvällen. Aldrig mer Canabalt. Aldrig.

Inför Mortal Kombat blev jag snabbskolad av Chrille som verkade kunna precis allt. Då visste ingen av oss att vi snart skulle möta varandra. I den matchen fick jag in precis exakt noll slag på sportgurun som duckade, blockade och kontrade precis allt jag gjorde. Gruvligt imponerande.

Under skrattattacker (rotade i våld) slog sig Petter och Johan till final medan Chrille och Jesper fick nöja sig med tredje- och fjärdeplatser. Här vann till sist Petter, och klart står att Mortal Kombat är det absolut roligaste fightingspelet för casualspelaren idag.

I kvällens näst sista gren strävade vi oss långt bakåt i tiden och grävde fram Doom. Tillsammans kom vi dock fram till att det var totalt ospelbart och ingen poäng utdelades i denna gren.

Redaktörens anmärkning: Oskar fick noll frags. Han fick inte död på någon alls. Vi andra hade hur kul som helst och Petter skällde ut Oskar i fem minuter efter matchen. "Hur fan kan man få noll!!??!" lär ha ekat ända till Karlstad. I finalmatchen vann Petter med Johan och Jesper på andra- och tredjeplats.



När det till sist var dags för finalen, som skulle spelas i Tekken 6, passade jag på att intervjua segerkandidaterna, Jesper och Petter.

Du är nära att slå Goliath, Jesper. Hur känns det?
- Det är en speciell position jag befinner mig i. Jag är otroligt ohoppfull. Petter kommer att slå kontrollen i sitt eget ansikte med Kazuya och spy attacker över mig.

Och du, Petter, hur känns det att ligga så farligt nära andraplatsen för första gången?
- Jag kommer spöa Jesper lätt. Han är råkass.

Jonas Mäki räknade snabbt ut att om Jesper slår ut Petter i första matchen och sedan vinner hela turneringen så tar han hem allting. Om Petter däremot slår ut Jesper så vinner han inte bara hela turneringen utan öppnar även upp för Steinholtz som med lite skicklighet kan sno åt sig andraplatsen från Jesper.

Tystnaden lade sig i hela rummet. Ingen vågade knappt andas. När Jesper började dominera med Armor King i första ronden och till slut fällde Petter vrålade vi allihop. Var det till sist dags för en ny segrare i Gamereactors årliga spelturnering? Andra ronden vann Petter med sina inövade treslagskombinationer och i sista ronden lyckas Jesper knappt få in ett slag innan han åkte ut.

Pressen låg nu istället på Ranta som var tvungen att vinna över Steinholtz för att säkra Jespers andraplacering. Petter, som inte fått nog av Jespers sorg och skam, började coacha Steinholtz medan Jesper hotade Ranta med begrepp och svordomar som vi aldrig skulle komma undan med i den här artikeln.

Efter en stekhet match plockade Ranta hem segern. Steine skrek som ett vilddjur och Jesper gned förnöjt buken mot en dörrkarm. Nu spelade resultatet ingen roll för pallplaceringarna längre, och trots att Mäki vann över Petter i Tekken-finalen stod chefredaktören återigen som slutgiltig vinnare. Grattis Pettah!



Vid det här laget låg vi utspridda på biogolvet, utmattade efter den mest hektiska spelturnering jag sett maken till. Historier från tidigare Summer Meet och underliga händelser i Gamereactors historia bjöd upp till sådana illskratt att Ranta faktiskt grät, och i takt med att godisskålarna tömdes ut tickade klockan på.

Vi började bli påtagligt trötta när solen började gå upp, men det var ändå märkbart att ingen ville dra ihop säcken. Det här är sker en gång per år för redaktionen, och det här var första gången för mig. När vi till sist gick till sängs för kvällen hade Östersund somnat in för länge sen. Tusentals skämt och intryck ekade i huvudet den natten, och jag blev nästan lite sentimental när jag tänkte på att det egentligen bara är en frukost och ett farväl kvar.

Alla riter och märkliga internetklipp som vi nya skribenter måste gå igenom har skolat om mig från grunden, och det är inte riktigt samma Oskar som sitter kvar på redaktionen efter ett tungt farväl under söndagen, vilket för övrigt leder oss till nuet.

En efter en har åkt hem. Min resa påbörjas om några timmar. Kvar är bara Petter och jag. Nyss satt vi och spelade trummor och gitarr, men det börjar dra ihop sig för att packa det sista och åka hem.

När vi går mot stationen och pratar har det hunnit bli natt. Vi är allvarliga och skojar om vartannat, och jag kan inte låta bli att känna att jag fått världens bästa jobb, på världens bästa redaktion. Vi skakar i hand, tackar, och konstaterar att det har varit riktigt, riktigt kul.

När jag till slut sitter på en full men alldeles tyst tågvagn kommer jag att tänka på hur Steine skrek åt skärmen när han spelade Halo, hur Emil var för lång för att spela minigolf, och hur Jesper faktiskt brottade ned människor på daglig basis. Skrattet lämnar ingen chans åt min värdighet, och jag kan knappt vänta tills nästa sommar.

Inte fått nog av Summer Meet? Läs våra tidigare artiklar!

Summer Meet 2006

Summer Meet 2007

Summer Meet 2008

Summer Meet 2010