Här på redaktionen har vi smiskat varandra regnbågsfärgade i Marvel vs Capcom 3 och Dirt 3 är sannolikt det mest underhållande som finns på fyra hjul för tillfället. Och säg den Playstationägare som inte skrattat maniskt vid tillintetgörandet av motståndare i Killzone 3?

Detta är dock av allt att döma en lätt försmak på vad som komma skall. Varje atom av varje skribentkropp skriker dag och natt av begär efter Battlefield 3. Mathias längtar så efter Gears of War 3 att han har slutat äta mat som inte påminner honom om Locusts. Fråga inte varför. Då är tillvaron sannolikt jobbigare för Viktor, som sedan länge bara svarar "Snart så. Snart är det här. The Last Guardian." på allt tilltal. Innan dess ska vi andra spela oss igenom Uncharted 3. Samt förhoppningsvis del tre i Mass Effect- och Diablo-sagorna.

Men dessa mastodonttitlar är inte allt som upptar vår tid. Nej, det finns massor av utrymmen i våra kalendrar för utsvävningar. I nittio procent av fallen svävar vi inte längre än till TV-spelsoffan eller inhandlandet, serverandet och ätandet av diverse ostar. Men då och då kostar vi på oss att drömma om de där andra treorna. De där som aldrig kom, kanske aldrig kommer eller som förhoppningsvis kommer. "Nån gång", senare. Det rör sig om några av våra drömutannonseringar, spel vi längtat efter i ett par år - eller femton. Detta är treorna vi längtar efter:


Shenmue 3
Det ska väl erkännas. Tiden har delvis sprungit iväg från Shenmue. Dagens sandlådespel och Yakuza-sagor har plockat många av russinen ur den gamla Dreamcast-kakan och tagit genren vidare. Ändå fortsätter det tredje Shenmue vara ett av spelvärldens mest efterlängtade spel. Vi vill att Ryo äntligen ska få reda på sanningen om omständigheterna kring hans fars död. Vi vill att säcken ska knytas ihop. Om Ryo denna gång lärt sig ett andra ansiktsuttryck är det bara en bonus.


Power Stone 3
Power Stone känns fortfarande som något av det fräschaste som hänt fightinggenren. Och detta trots att det flutit en hel del vatten under broarna sedan det första spelet släpptes. Hur kan Capcom ha låtit ett av sina bästa varumärken falla i glömska? Låt Power Stone 3 vara en del av de senaste årens fighting-renässans. Vi vill ännu en gång samla tre magiska kraftstenar. Vi vill låta sanslösa specialattacker fylla skärmen. Ge oss Power Stone 3 som en nedladdningsbar titel till den senaste generationens konsoler! Jobba på Capcom. Vi vill ha det perfekta partyspelet redan till nästa Summer Meet.


Condemned 3
Monolith Productions ligger bakom många hyllade tvåor, men det är endast F.E.A.R. som av alla deras spelserier fått trilogibehandlingen hittills. Och då var det inte ens Monolith själva som stod för utvecklingen av del tre. Det måste väl ändå betyda att de valt att behålla Condemned 3 helt för sig själva? Vi väntar fortfarande på att få se vad som sker efter den cliffhanger som Condemned 2 lämnade oss med, trots att handlingen må ha spårat ut alldeles för mycket. Det spelar dock ingen roll, för det är den råa och brutala skräcken som lockar mest. Skräcken vi hatar men ändå inte kan vara utan. Vi vill ha mer av den. Nu.


No One Lives Forever 3
Å andra sidan skulle vi inte klaga om det visade sig att Monolith istället jobbade på en annan trea, mer specifikt en till No One Lives Forever. Cate Archer, spelvärlden och det kvinnliga könets motsvarighet till James Bond, har varit borta i nio år nu - något vi självklart vill se åtgärdat. Sedan No One Lives Forever 2 har många spelelement som serien använde sig av utvecklats. Därför skulle vi gärna vilja ha en ny del med större vikt på karaktärsutveckling och med smygsekvenserna som låter oss styra en mer smidig och rörlig fröken Archer. Skulle detta sedan kompletteras med de tidigare spelens 60-talscharm, färgstarka karaktärer och roliga manus har vi all anledning till att jubla högt.


Jagged Alliance 3
Utvecklaren Sir-tech bommade igen sitt sista kontor för åtta år sedan. Något rollspelsutvecklare världen över sörjde, då deras Wizardry tjänat som inspiration för en hel genre. Vår saknad är dock som störst efter mer isometrisk krigföring i tropiska bananrepubliker. Dagens spelklimat har allt utrymme i världen för en slimmad produktion, pepprad med samma engagerande berättande och minnesvärda karaktärer. Vi begär inte mycket, bara att en grupp gudomligt begåvade människor med respekt för seriens ursprung plockar upp dess spillror och ger världen en sista föreställning. En sista, utsökt blandning av krigsskådespel, taktiska element och smarta rollspelsinslag.


Baldur's Gate 3
Allt är en enda soppa. Det är sålda Dungeons & Dragons-licenser hit och nedlagda utgivare dit. För oss låter det bara som dåliga ursäkter. Köp upp varandra, arbeta gratis - vad som helst, bara vi får vår uppföljare. Helst utvecklad av exakt samma människor. I samma frisyrer som då. Vi jämför fortfarande rutinmässigt nya rollspel - särskilt handling och karaktärer - med det ursprungliga Baldur's Gate - nu tretton år gammalt. På samma sätt som Final Fantasy VII revitaliserade den japanska rollspelsscenen satte Bioware standarden för den västerländska. En mästerlig uppföljare kom 2000. Därefter - tomt. Ge oss. Nu.


Black & White 3
Med det ursprungliga Black & White gjorde Peter Molyneux världen till en lite, lite bättre plats. Naturligtvis inte så fantastiskt mycket bättre som engelsmannen själv hävdade, men de gudomliga inslagen från Populous passade väl ihop med de moraliska inslagen, som sedan gick igen i Fable. Centralt i upplevelsen fanns alltid djuren - våra avatarer. Vi älskade att bestraffa, belöna och lära dessa fantastiska kreatur, vilket bidrog till att göra hela gudabiten till en mycket mänskligare historia. Tack vare två underbara spel känns det än idag konstigt när kossor går på fyra ben och inte är 25 meter höga. Vi skulle mer än gärna spä på den vanföreställningen en tredje gång.


Half-Life 3
Half-Life 3 är spelet som vi länge tog för givet. Med tanke på slutet i Episode 2 trodde vi att ett nytt Half-Life låg runt hörnet för att räta ut frågetecknen bara något år senare. Men det hände liksom aldrig. Tålmodigt väntade vi. Vi diskuterade hoppfullt och konspirerade kring storyn. Nu har det gått fyra år sedan vi sist hälsade på hos Alyx Vance och den stumme protagonisten. Fyra år är en evighet i den här branschen. En jävla evighet. Pressen på Valve är enorm inför Half-Life 3 - särskilt som ryktena växer sig allt starkare - men nu finns ingen sympati längre. Vi tittar oss extra försiktigt omkring innan vi går över vägen bara för att få uppleva Half-Life 3 en vacker dag. Make it happen Valve. Nu!


Viewtiful Joe 3
Frågan är om någon spelmakare har en så hög lägstanivå som den smått galne Hideki Kamiya. Resident Evil, Devil May Cry, Okami. Och så naturligtvis, Viewtiful Joe. Ettan tog delar av redaktionen med storm, med återkommande epilepsianfall som följd. Tvåan kom kanske lite för tätt inpå för att verkligen golva oss, men när det nu gått över sex år sedan sist hade vi nog föredragit årliga uppföljare framför denna tystnad. Tiden är övermogen för ännu ett plattformsspel som känns ganska exakt som att äta Pop Rocks - ni vet det där godiset som poppar i munnen - medan man stirrar in i ett kalejdoskop.


GTR 3
När svenska Simbin Racing producerade den bästa racingsimulatorn genom alla tider, GTR 2, tog de hjälp av ett rutinerat team i centrala London vid namn Blimey Games. Ian Bell ledde utvecklingen av GTR 2 och även den fristående uppföljaren GT Legends. Efter det gick studion vidare, skrev kontrakt med Electronic Arts och startade upp under ett nytt namn; Slightly Mad Studios. Efter två Shift-spel står gossarna bakom GTR 2 och Shift-serien utan uppdrag, något som Simbin borde ta till vara på. Vi på redaktionen skulle nämligen vilja se ett GTR 3 utvecklat av Simbin och Slithly Mad Studios med samma otroliga realism som gjorde GTR 2 till ett mästerligt racingspel. Vi vill ha toppmodern grafik och mängder av billicenser samt de svenska banorna Mantorp, Anderstorp, Knutstorp och Gotland Ring instoppade. Och vi vill se det nu.